Avsked till ännu ett gammalt år: högtidligt, krasst och gult. Kommer att tänka på årets sista dröm: jag kånkar på ett barn. Hon bara skrattar när jag ideligen råkar dänga in henne i brickwalls.
Nu lunch på Giando´s över bron med ett kolsvart enkronestort blåmärke under hakan.

Firar jul:
Går på bio. Äter pancakes, two eggs and a small coffe vid Avenue A hos hispanics på en diner. Tar en drink på båthuset i central Park, som Sex and the City, dyrvibben. Köper ostar och kalkon från deli på 1st Avenue. Tar taxi till svenskarna/konstnärerna i Williamsburg. Matar katter. Kollar Flight of the Conchords, tröttnar på Flight of the Conchords, äter i sängen.

På natten är katterna aktiva. Jag kollar varje bokhylla på St Marks Bookstore. Det regnar, folk kommer in skrattande. Katterna slåss varje dag. Jag har på mig de nya läsglasögonen när jag läser på Tinys. jag skämms inte för att det är Mobys ställe. Francois K spelar men jag vill inte gå själv. När amerikanerna äter julmiddag läser jag i solen på en bänk i Chinatown. Jag svarar nej på frågan om jag är judisk. Jag gråter på bion. Jag svarar Merry Christmas, Happy Holidays på tilltal. Jag pratar så jag blir andfådd med en kille på julmiddagen, han ska skriva om filosofihistorian säger han, it´s an ambitious project. Jag läser Adrian Tomines milt lakoniska Optic Nerve. Jag läser i Audio Culture – Readings in Modern Music. Jag läser först Wim Mertens och sen David Philip Sherburnes del om minimalism i house och techno. Sixten somnar i mitt knä medan jag läser. Ibland är han exakt en pojke, en koncentrationsstörd pojke som galopperar åtta mil i lägenheten när man inte ger honom fokus. Sen när jag är lugn och arbetar fångas han av det lugnet. Han blir trygg. Och somnar. Ville bara ligga nära. Siri är coolare. Jag har lagt mjuka frottéhanddukar ovanpå kattboxen, det är hennes ställe. Jag lyssnar på gamla grejer jag gjorde i Reason innan jag blev generaliserat självkritisk. Jag lyssnar och läser, vill skämta bort min logiska kropp av musik när jag läser namn självklart ihopkopplade. Man trevar sig fram. Kattrna skiter flera kilo om dagen. Mina känslor för dem är kluvna. Imorn: Bushwick.

Bön

freudian trip

jag var på maskerad utklädd till min pappa. vi dansade runt granen. folk hette Siv, Lennart, Klas-Lennart, Eduardo, Janne, Erina. Jag överdrev pappas mage, pratade konstant, lyssnade inte på nån. Associerade: Aha, det får mig att tänka på när jag var i Paris -68. Åhå, det för in mig på Göteborg -85, New York -71. Jag charmade och skrämde damerna. Jag hade glasögon av värmeljus och sugrör, fotbollströja från Söderkamraterna ("hemmaplan Tanto"). Jag luktade svett och man. Jag fick dåligt samvete.

Det är roligare med ljug

Mina vänner övervinner ibland längtan med språk. De har skrivit om allt och hittat flera namn på utsatthet. Robert tex. Med flaggorna i leran halkar de runt och skrattar.

Det finns ingen möjlighet att ha tråkigt: det skulle vara på smekningarnas bekostnad och stax hänger vi inte med längre.
*
Gud Faders strävan efter upphöjdhet överstiger inte 4810 meter i Frankrike, höjd uppmätt över havets yta.
*
Bland vredens flerfaldiga härligheter ser jag en dörr slå igen som en blommas korsett eller skopojkars kautschuk.
*
Frestelsen att beställa in något mer att dricka: till exempel ett kalhygge.
Ur Les Champs magnétiques (De magnetiska fälten), 192o

OEI:s nonsensnummer. Roligt! Att läsa om Lewis Caroll tex. Köper inte nonsens som non sense dock. Som politiskt verktyg, anarkistisk samtalsparodi, motsträvighet eller flyktmetod för att svänga det rastlösa lite roligare - jo.

Jag åker om en vecka! Jag funderar om det är en sorts mandomsprov, skrattar när jag kommer på att jag ska vara i en stor stad där jag knappt känner nån. Att jag åker ifrån jul. Att jag åker ifrån vanor, fester, hemvändare, ritualer. Jag får låna en cykel också. Träffade en IASPIS-kille på tunnelbanan som visste en simhall i mitt kvarter. Sedan jag bestämde mig, kanske en tid innan när det växte fram, berör mig inte debatterna. Prat och positioner. Här är jag. Hur står jag i relation till dig, till det argumentet. Ibland är det roligt att lyssna, alla har så mycket information, men det känns inte som att det har med mig att göra. Bokhögar växer. Jag leker ensam den här hösten och har så roliga drömmar.

Christian Wolffs musik äger en speciell förmåga att
infinna sig mitt i begäret
Mitt i, inuti begärets
osammanhängande delar

LMR, ur Ingenting annat (materia), 1996

Tänk att ett helt skepp kan sjunka i ett ovaksamt ögonblick. När jag var barn beundrade jag det här skeppet våldsamt, det var mina systrars farbrors:
"AMALIA sjönk vid kaj den sista augusti. Vi lyckades pumpa upp henne dagen efter men allt blev förstört. All elektronik och el- och batteriinstallationer förstörda samt förståss all inredning som blev blöt, alla böcker som blev förstörda. Nu har vi rensat ut de mesta och har haft avfuktare på hela hösten så nu är hon ganska torr. Allt orsakat av en löjligliten läcka som kunde tätas med lite sågspån. Men troligen har pumparna inte orkat med och lagt av och då går det fort."

"Vad som krävs för komposition är en blick för långa förlopp, övergripande form och strukturell uppbyggnad. Allt detta rimmar illa med inte bara Nietzsches egna stycken utan också hans texter. Den dynamik som uppstår i hans böcker men också mellan dem har en annan grund: spänningsfältet. " Erik Wallrup, Nietzsches tredje öra.

>>>Mer om Nietzsche i mitt första Frispel från 2005

LAST NIGHT A DJ SAVED MY LIFE. NO NOT REALLY. Jag väver in: en rysk saga om pojken som var hälften björn, hälften människa. En rysk poet jag hittat på. En film av en autistisk kvinna. Och blåst, det blåser! Jag dricker inte. Jag bryr mig om villkoren. Oj sån kämpe, joina facket. Jag tänker på katterna jag ska fira jul med. Jag undrar om jag måste prata engelska med dom. Jag äter skit. Jag hittar 9 sekunder som vibrerar som mina revben. Jag hittar en annons om en underbar vit valp som säljs på grund av hälsosjäl.

I centrum - språklösheten, ett primitivt barbariskt tillstånd, orörligt hårdnat liksom när man i en dröm kämpar för att komma fram, komma upp, brta bräcka slå sig igenom - det oförlösta skriket finns ute i kroppens alla delar /.../ man kan inte komma fram, man kan inte komma upp
Om hur det kan bli med språket. Om hur det kan inträda i en årstid om vilken man inte kan säga mycket, nej ingenting alls, /.../ nu inträder också orden ett efter ett i den stora förändringen, /.../ tappar sina betydelser, /.../ hur nå språket inne i språket?
Ibland som om hela mänskligheten, i krig, i fred, var bara ett muskelsystem i konvulsiviskt ursinne smmandraget sammanpressat för att få ur sig inte ett språk, ingalunda en dröm om något finskimrat utarbetat /.../ inte det enklaste basord, /.../ ett ljud enbart, en rösts närvarotecken bara, ett enda ljud till förbindelse"

Birgitta Trotzig, ur Sammanhang/material

Lägg tio minuter på att se IN MY LANGUAGE. Arbetar in den i Geist-texten. Idag dök Hola Bandola Bengt upp. Irga Vadmund är där allaredan, och JAHVE som är en känslig lipsill. Jag börjar hitta små delar. Från idag, efter mail med Wittgenstein:

En sten kan användas i att betyda en tyngd i mitt hjärta (metaforen) eller att mitt hjärta är tungt som sten. Bilden av stenen må användas så, som en jämförande bild av något annat men en sten betyder: Här är en sten. Stenens betydelse är dess varande. “Bilden säger mig sig själv”. Att stenen alls talar till mig och säger mig något ligger i dess egen struktur, i dess former och färger.

en nyhet

ett kollo där man lyfter ut sängen på edgar som fiser om natten och ställer han på fotbolsplan. På kollot skriver ett barn en bok i våningssängen med fickklampa om en vuxen som längtar hem och kommer hem och längtar bort för hemma står främlingar och klirrar i koppar som på begravning. Ikaros visioner skjuts ner av en saga från fysiken. Ingen slump ingår, bara vilje och sönderbitna bilder av det som när under!

*
Hej igen.
Nu kan jag segla jolle helt själv fast jag är rädd. Vindskyddet är klart. När jag skriver klarar jag att skriva hela meningar. När jag tänker på dig kan jag nästan tänka saklighet. Britta säger det är sensommar. Vi ska klä oss som indianer och dansa i ring. Det är i morgon kväll på festen. Pinnbröd blir det också. Måste sluta, nu ska jag tälja grillspett.

Akademisera musik. Inlämningsuppgift i hur-vi-sätter-ord-på-allt, B-kursen:

Vad kan vi säga på forskningens språk om stönen i Jpls Red 25?
De är åtta stycken. Red 25 är 6 minuter och 56 sekunder.
3.02 – ett stön
3.14 – ett stön
3.32 – ett stön
4.02 - här repeteras och förvrängs stönet, går in i ett droppljud
4.33 - här låter stönet ännu mer som en synth
5.02 (ahh ett mer fysiskt/erotiskt stön)
5.37 (åhh)
6.03 ett slags klimax som inte är lika laddat eftersom vi redan gått upp till max

Dagens sanning
1. Ingenting uppstår ur ingenting.
2. Inte ens kärlek som kommer från ingenstans
3. Kärlek kommer från kärlek.
4. Hur den tar vägen via ingenstans är svårare.
5. En metod finns bara i singular och är knuten till exakt sin tid, omgivning, rytm
7. Sen finns det nödrim
8. Anpassa sig är att inordna sitt arbete under ett generaliserande språk
9. Anamma ett språk är att underkasta sig det språkets verklighet
10. Ett språk är ett nackgrepp, ett »ät!« över gröten
12. Reaktionerna försämras i sorlet av en mängd tilltal. Tills man bara hör orden som ljud. Ett och annat som inte »sägs« förmår dock bryta fram/ända fram
13. Till exempel musik
15. = välsignelse
16. Verkligheter, tex väder, överträder sin beskrivning