29 November 2006

OM MAN BAR BÖCKER


Om jag skulle bära mina böcker i höst skulle jag ta med mig:

Pier Paolo Pasolini - Skrifter i fel tid
Pia Tafdrup - Över vattnet går jag. Skiss till en poetik
Marguerite Duras - Sommarregn
WH Auden - Färgarens hand och andra essayer
Oscar Wilde - Avsikter
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Thomas Bernhard - Helt enkelt komplicerat
Italo Calvino - Sex punkter inför nästa årtusende
Tove Jansson - Vem ska trösta knyttet?
Valerie Solanas - SCUM- manifestet
Erich Fromm - Flykten från friheten
Astrid Lindgren - Bröderna Lejonhjärta
Milan Kundera - Romankonsten
Marie Norins dikter
Willy Kyrklund - Prosa (tunga bandet med Solange, Mästaren Ma och Om godheten)
Och slutligen Jean Genet Essäer i SITE:s pocket som jag bara läst om svarta pantrarna i, och Ray Monks "Ludwig Wittgenstein - Geniets plikt". Jag är på sidan 227.

27 November 2006

Slåss mot väderkvarnar


MITT HOPP ÄR EN SKADSKJUTEN KRÅKA OCH JAG ÄR ETT SPRINGANDE BARN
Lördag kväll, sysselsättning: läxa upp, mana: DET MÅSTE VARA MER ÄN ATT FÅ DET ATT FUNKA. Stackars chefredaktören. Skälla om Hemingway. Raljera över
smycken och skägg. Själv vara kokett, dra handen genom håret, inte sluta prata. Då och då böja huvudet mot bardisken trött. Sätta chefredaktören i soffan, tvinga honom att lyssna på Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Säga TYST. TYST! NEJ. NEJ. BARA LYSSNA! KATEGORISERA INTE, FORMULERA INTE, PRATA INTE OM PROGGRETRON SOM KOMMER TILL VÅREN, JAG VET. JASÅ DU HAR HOOLA BANDOOLA BAND I SKIVVÄSKAN! TYST, LYSSNA BARA PÅ MUSIKEN.
Själv prata oavbrutet: sjunga texten högt och tydligt i örat så han v e r k l i g e n ska höra.

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka' av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar
Mikael Wiehe skrev den inspirerad av Marianne Faithfuls Lucy Jordan (1979) efter att han blivit förtjust i ett ljud i låten som gjorts av ett nytt instrument som hette synthesizer. Han tillägnade låten De galna mödrarna på Plaza de Mayo som år efter år demonstrerade i Buenos Aires för att få veta vad som hänt med deras barn under militärjuntan.

25 November 2006

DJ HELL - DJ SUR

Tove och Elin får skit. Varför behövs det en antologi om sexism säger folk. New rave, säger folk, säger litterärt mode, säger balearic (fortfarande!). Det är lite ideologi i saker och mycket todd terje. Mitt hjärta är känsligt och går inte sönder. Jag är inte inblandad i någon kärleksrelation. Det ger ny frihet.

sad-urday

S hade dragit J intill sig face2face på dansgolvet. Det här måste handla om mer än sex, sa hon och J nickade medan dj Assault höjde volymen. ASS AND TITTIES ekade det, ASS AND TITTIES, medan kameran gjorde varvet, kärleksvarvet 360 grader runt dom. E hade nya skor som tappade sulorna på båda fötterna. På baren innan, i logen limmade W med tvåkomponentslim. Sen på klubben luktade hon industri. Hon som skulle glänsa ikväll, så fick hon ankfötter. Kvack kvack glappade dom. K textade "less". Spela techno kan vara oerhört sorgligt.

24 November 2006

DET NYA ALLVARET – EXTRA EXTRA READ ALL ABOUT IT!

Det är lustigt så många världsbilder som flyter omkring ändå. Två till exempel. Plask. Den ena tillhör en skribent på SvD som idag skriver att högkulturen är trendig. Att litteraturen är på väg tillbaka (var var den?). Hon intervjuar Johan Wirfält för hans tidning har litteraturspalt och intellektuella samtal om mode. Och Carl Belfrage för han har dubbelnamn och har varit på semester i Schweiz. I höst ska man se ut som Hemingway. Hans skägg, hans klassiska manliga kläder. Discomusiken ska fortfarande ha skägg och vara från Norge. Men gärna hyllas med referenser till snajdig teoretiker eller estetiskt godkänd författare. Och röra sig mot folkrock i vans.
"Gratislivsstilstidningen Rodeo, som alltid har minst två fingrar i luften, införde i januari en litteratursida.
- Att vi började med boksidan var en direkt följd av att vi insåg att inom ett år kommer Joan Didion och Ernest Hemingway att vara det hippaste som finns, säger chefredaktören Johan Wirfält."
Skribenten på Svd intervjuar också kulturjournalisten/radiomakaren/min polare Tove Leffler. Tove tror inte att allvaret är tillbaka utan talar i 40 minuter, kritiserar skenet av djup när allvaret är en handburen väska eller skägg. Skribenten väljer att ur dessa 40 minuter dra ett enda citat, meningslöst, plusminusnoll. Textens Tove får säga – Ingenting, ingenting, ofarligt, vadsomhelst, det här kan alla säga, blabla, väder. Hon får vara med på bild också, och le. Här pratar hon klart:

"Det enda folk inte är trötta på är yta. Det är det enda som fortfarande styr med järnhand - oavsett trend. Folk vill inte bilda sig. Bara för att du har en boksida i Rodeo betyder det inte att folk vill gräva ner sig i Wittgenstein. Allt är bara den stora jakten på att hitta det nya, vara först med något och leda trenden.")."

22 November 2006

Form och anspråk


From JN
Subject: åååh feedback!!
Date: Wed, 22 Nov 2006 09:24:15 +0100
>Hej M,
>jag gillade det andra frispelet väldigt mycket, första gången jag >jag lyssnade så missade jag de första 20 minuterna, och sen när >jag skulle ta igen dom så lyssnade jag på alltihop igen.. 1 manuset är asbra. 2 låtlistan likaså. 3 mixningen och nivåerna är märkliga, men är det som gör att det lyfter ett snäpp till för mig.
>
>Det jag tänkte och framförallt kände när jag lyssnade var
>någon slags anspråk, och jag tror att det är några faktorer som samverkar.
>Manuset har för mig två
narrativa nivåer, dels det du säger, men
>som jag
upplever det så lever innehållet även i formen, delarna
>som vill fara åt all världens håll men som är hårt
sammanfogade
> av en vilja att berätta, som Brian har det
så fungerar även
>programmet. (en form och berättelse som
fungerar, men som är
>så hårt ihopfogad att limfogarna
syns och hörs.) Jag blev lite
>avundsjuk på flödet också,
alla bakgrunder, det är en ganska hög
>ljud-informationstäthet (egofixerad som jag är så tänkte
jag nästan
>så här: hon måste ha lyssnat på mitt frispel
och tänkt att så vill jag
>inte göra, så där himla
långsamt och sparsmakat) (fast när jag
>skriver den
meningen så känner jag att jag gör orättvisa mot ditt,
>det låter då som man beskriver något fladdrigt och
överenergiskt,
>det är det ju inte heller, jag skulle nog
säga att det är ett ganska
>konsekvent program ändå, fast
med ett högt anspråk, där det finns
>en vilja till att ge
lyssnaren ganska lite fritid om du kan fatta den
>meningen?)
hinner inte skriva mer precis nu, det här får bli ett första
>mejl!

>kramar
>J
>------------------------------------------------------------------------

From: julie.fear@hotmail.com>
Subject: Re: åååh feedback!!
Date: Wed, 22 Nov 2006 11:42:35 +0100
Ha ha

nä tänkte just häromdan att jag ville höra ditt program, visste ju inte ens du gjort det förrän för nån vecka sen. Ska lyssna på nätet om det ligger kvar.

Ja du har helt rätt att mixningen och nivåerna är en del för sig, eller att formen är en JÄVLIGT VIKTIG DIMENSION AV INNEHÅLLET. Preci som med bRian. Sömmarna synliga, konstigt störande synliga: och vad säger det. det säger nåt, det pekar på nåt, men det stör också lyssningen på "storyn" på gott och ont - när man hela tiden ska ta ställning till vad jag försöker berätta/betona/störa/nyansera med musiken. nu ska du få höra hur jävla högt anspråket ligger: tänker att jag försökt göra radio som ger levd erfarenhet inte intellektuell insikt. och metoden har varit att blanda bort korten, hetsa lyssnaren, vägra "vila" i musik, "paus", etc, för att få lyssnaren att till sist kapitulera, sluta vara duktig, samla fakta, memorera årtal, osv och bara ge upp och åka med. och att nåt förhoppningsvis stannar kvar. kanske gör det det. ibland tvivlar jag själv på mixningen, oavsiktlig förstärkning av att jag velat behandla text och musik som lika starka berättarkomponenter när min röst sköljs över av musik, men samtidigt: är ju så trött på prat, trtor ju inte på prat. tack j.

21 November 2006

I never claimed to be a comedian

"I NEVER CLAIMED TO BE TALANTED OR WITTY.I NEVER SAID I COULD TELL A JOKE, I NEVER WAS ABLE TO TELL A JOKE. I´M TRYING TO DO SOME SINGING AND DANCING. "
Se följande Andy Kaufman-klipp , låt det gå lite, förbi pratet om hans familj, och sätt sedan på Arvo Pärts Fratres for Eight Cellos. Lyssna samtidigt. Låt eventuellt låten gå över i Pärts Pari Intervallo. Gör det nu.

DEAR WOLFGANG

Fast när vi är fulla går det att dra skämtjagongen. "Jag och min kompis Cosmo Vitelli". "Min gode vän Wolfgang Voigt och jag sa häromdan", "min nära vän Michael Mayer brukar säga det". Sen läser jag DANCEFLOERNSICS, mono.kulturs nummer om Wolfgang Voigt och minns dubbelheten. Att jag är med och förenklar, stöder cirkusomloppet när jag och mina höga hästar dömer bort alla vars namn används i hipsterdebatten och på bloggarna. Min överkänslighet är del av det jag nyser av. Måste minnas, trots Wolfgang Voigts stela blonderade Kompakt-uppsyn och deras jävla pastaluncher att musiken också är
"when you were lying underneath a tree as a kid, looking up and seeing the leaves in the late autumn light when everything sparkles golden and it is so beautiful that you disappear within. You are inside this tree and will never come out again. Then you hear acoustic signals that accompany the visual and this fantasy has no beginning, no end, no top or bottom."
Jo, han säger faktiskt så.
Elin A skriver att hon och DJ Bernskort inte håller på med könlös Köln-techno utan "en könsig (dvs inte brainig) svart (dvs inte vit) techno och house (lite disco kanske)" mix":
"Vi knullar hellre gangsters än killar i koftor och pastellfärgade vindjackor. Vi hatar medelklassen över allt annat. Vi går aldrig på konstskolefester. Vi älskar fläskiga over the topgrejer men gråter blod till sköra subtiliteter."
Det är trångt i plaskdammen: namn, begrepp, kategorier. Får använda det här utrymmet till lite välgörande tråk och allvar. No flärd.

Försöka ta det piano

Den här bristen på allvar. Gå vilse på blogg-internet. Laga lax. Vara postmodernt skadad så man inte lagar maträtter, bara köper delar. Ikväll lagade jag laxgryta med koriander- och myntayoghurt. Efter recept. Och började texten om vad jag jobbar med. Den här vindlande bristen på allvar. Mest störande är alla ord på internet och i magasinen, alla jävla epitet som en kort tid ska upphöja och sen snabbt markera att det är passerat, last months thrill. Kan inte lyssna på min dansmusik hemma, bara när jag spelar. Hemma i försöka-hålla-blicken-klar är det bara piano, Wim Mertens. Och Alan Parsons project, är själv en av alla gubbar jag skäller på, har fått gubbknä.

20 November 2006

1-2-3-4 then all go to bed



Utgångspunkten är att inte försöka vara smart. Hjärnan tror den är smart och är därför förutsägbar, den arbetar hierarkiskt och illustrativt. Hjärnan måste hållas borta för den tillåter inte arbete utan att på förhand veta vad man ska berätta. Den vill formulera och konceptualisera allt den jäveln. Jag ska skriva en text om min egen sexism, mitt egna kvinnoförakt, till Tove och Elins antologi. Det är ett lurigt arbete, jag får fan lura mig själv många varv runt för att inte hjärnan ska paja allt med sin smarthet och duktigt motsträviga formuleringskonst. Det är å andra sidan svårt att föreställa sig en rå text. Som är. Svett, blod. Nä det blev Per Hagman. Nä det blev biologism. Nä det blev nostalgi. Leva är ljus, skit och allvar. Regnet tar inte slut, det har regnat flera veckor. Att vara full räcker bara en stund. Att vara nöjd räcker bara en sekund. Man ska inte dö på vägen. Vill inte vara en sån clown som vår generations BARA SKAPANDE ARBETE ÄR MITT FÖRVERKLIGANDE men det är ju en plats att vara på. Lyssna på mitt radioprogram om att vara i världen, eller köra rakt. (NÄPP, har tagit bort länken)















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån