DEAR WOLFGANG

Fast när vi är fulla går det att dra skämtjagongen. "Jag och min kompis Cosmo Vitelli". "Min gode vän Wolfgang Voigt och jag sa häromdan", "min nära vän Michael Mayer brukar säga det". Sen läser jag DANCEFLOERNSICS, mono.kulturs nummer om Wolfgang Voigt och minns dubbelheten. Att jag är med och förenklar, stöder cirkusomloppet när jag och mina höga hästar dömer bort alla vars namn används i hipsterdebatten och på bloggarna. Min överkänslighet är del av det jag nyser av. Måste minnas, trots Wolfgang Voigts stela blonderade Kompakt-uppsyn och deras jävla pastaluncher att musiken också är

"when you were lying underneath a tree as a kid, looking up and seeing the leaves in the late autumn light when everything sparkles golden and it is so beautiful that you disappear within. You are inside this tree and will never come out again. Then you hear acoustic signals that accompany the visual and this fantasy has no beginning, no end, no top or bottom."

Jo, han säger faktiskt så.
Elin A skriver att hon och DJ Bernskort inte håller på med könlös Köln-techno utan "en könsig (dvs inte brainig) svart (dvs inte vit) techno och house (lite disco kanske)" mix":

"Vi knullar hellre gangsters än killar i koftor och pastellfärgade vindjackor. Vi hatar medelklassen över allt annat. Vi går aldrig på konstskolefester. Vi älskar fläskiga over the topgrejer men gråter blod till sköra subtiliteter."

Det är trångt i plaskdammen: namn, begrepp, kategorier. Får använda det här utrymmet till lite välgörande tråk och allvar. No flärd.