Hellre än debatt: kofot

BORED
Tycker du det blivit flummigt? Du vill ha förklaringar?
Vill inte är ett svar, tystnad är svar. Det här är svar på skitdebatten, inga argument jag vill bemöta, inga spelare. Fassbinder fick spö av av vänstergemenskapen: Varför framställer du vänsterfolket i filmen som idioter? Vi är alla idioter. F trodde inte på revolutionen för allt man vinner genom kamp kommer bära kampen i sig.
Men det är svårt att hitta på. Fältet öppnar sig uppfordrande vitt och skitstort när man släpper blicken om XX, ett fokuserat objekt att reagera på. Gränsen mellan frihet och tidsfördriv är en klen depression. Rabbla praktiska komponenter för att stanna: elaggregat, kablar, 1200-lampa, vindmaskin. När undret störigt och uppmärksamhetskrävande pockar med sina fyrverkerier, upprepa: mejsel, stämband, kofot.

Mauvais sang/ Leos carax

idag, inget särskilt, exakt så här var det

Kriket och andra livs-och dödssporter (DET ÄR EN DRÖM OM FRIHET)

Mamman: Man måste ha mod att tro. Alla behöver tröst av ett eller annat slag. Alla Petra - och alla är ensamma utan Gud.
Petra: Nej mamma, det är inte någon tröst. Man måste lära sig att älska utan att kräva.
Mamman: Det är samma sak, Petra, tro mig.

Petra von Kants bittra tårar: På sin 35-årsdag raserar P sin lägenhet och vänder sig mot sin mamma, dotter och högborgerliga väninna Sidonie. Hon är rasande över den brackighet de representerar. Sen vänder hon raseri mot sig själv, snyftar, längtar död "en gryende insikt om att hon inte är mycket bättre än de människor hon kritiserar" (Christian Braad Thomsen, ur Fassbinder - en resa mot ljuset). Petra lämnade sin man och traditionella roller för drömmen om frihet och ömsesidig självständighet men pyntar sig, gömmer sig. Med sin nya älskarinna upprepar hon makten, utsätter Karin för det hon kritiserat männens samhälle för. Hur ska man göra då?


Fassbinder stred för kärlek utan beroende . Själv åtrådde han marockanska män, svarta amerikaner - från arbetarklassen. Iscensatte sitt drama.Var alltid överlägsen dem. De i sin tur, slet i sina band av språk och kultur, svettades, skickades bort. 13 års arbete från debuten som 24-åring till döden: 43 filmer, + tv-serier, + skådespelande i andras filmer. Ett arbetstempo som dödar säger folk sen. Två döda älskare, fängelser, F filmar Genets Matrosen och stjärnan, färdigställer manus till "Kokain", segnar ner framför den upplysta videorutan med manus och anteckningar til nästa projekt. ("die Droge das Leben verkürzt, aber intensiviert. Da mag nun jeder selben sagen, ob er lieber kürzer , aber intensiver, oder aber länger und genormter leben möchte") I SvD igår (http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14428404.asp) skrev Hans-Roland Johnsson om Genet att han var opålilig, en som ville vara rebell, och om det svåra i att behålla kampen när han kramades av borgarna. Sa inte att ett krav på en absolut (annan) ärlighet drev honom (- mot vad det nu var, någon dekadent ambivalent plats, en rastgård?)

Fnys när Genet och Fassbinder låter sig sammanfattas till mytiska smågubbar. Spotta på fega drömmar om döden som förlösare, skratta åt dom när de hånar de som är rädda när F svalt en massa piller (precis under dödlig dos) och skryter: Ni hade dött för längesen om ni tog så många (klenisar). Vad är svaghet och styrka. I slutet drar F mer kokain och stoppar i sig fler piller för att hålla ensamheten borta, anklagar förtvivlat producenten: "Hur kan du vara så brutal att du lämnar mig här. Du har ju ingen aning om hur det är att vara ensam. Mer ensam än jag kan ingen människa vara." F trollband folk, band folk, puttade bort (med kraft) av samma anledning. Hans "skräck för beroende var lika stor som hans skräck för ensamheten. Det var en skräck som gick ut över alla dem som hade kontakt med honom, men mest /.../över honom själv. /.../ Hans skräck var så stor att han drog sig tillbaka till ensamheten"

F skickade ett vykort till filmklipparen Juliane efter premiären på den första film de klippt ihop:
"To Juliane, the most wonderful girl in the world, who deserves nothing but death"
Jag vill inte va en gubbe.

Vad jag saknar minst av det jag tappat: min sentimentalitet.

JULIE FEAR HAS A WORLD OF HER OWN, LÅT HENNE VA DÄR, LÅT HENNE VA DÄR

Platsen är gräslig, smutsgul, fulgul, gröngul, snöblekt, urtvättad. Det som inte är rött är inte icke-rött.

HALO - THIS IS ATALANTIS

A MOMENT THAT´S IT.






.

VI KALLAR DET VÄSTTYSKLAND!

VAD JAG VILL MED ATLANTIS? FRÅGADE DU DET? Du utgår ifrån att det är jag som vill nåt med Atlantis inte Atlantis som vill nåt med mig? Atlantis kan inte vilja, Atlantis känner dig inte. Du låter säker när du talar men vilket resonemang ledde dit? Atlantis är inte, Atlantis var, och även det är osäkert. Nå väl, i vilket fall: även om vi utgår ifrån att Atlantis fanns, en stad eller en ö har inte ett medvetande som en mänsklig kropp. Du säger att medvetandet sitter i kroppen? I en människa ja. I köttet? Det specifikt mänskliga mänskoköttet, carne homo sapiens? Jag talar inte om kött. Atlantis sjunger på natten. Atlantis är en dröm eller en historisk rest. Vid regnbågen slut? Vid slutet.

(Rökning, utanför mörknar himlen, bladen vajar i trädgården)

Det blåser! Blåsten gör mig alltid upprymd. Du är söt du när du fladdrar med din barnsliga direkthet. Ja, inte sant! Som du har nagelfart mig ämnar jag fortsätta. Du ska sätta dit mig? Pröva utsagor kan vi kalla det. Olle och Anna kan vi kalla det? Eller VÄSTTYSKLAND, vi kallar det VÄSTTYSKLAND? Tyst, mitt drag. Blåsten gör dig upprymd säger du. Ordet gör, i det här fallet blåsten gör, antyder närvaron av en egen vilja hos blåsten. Men det du ville förmedla var inte att blåsten hade en vilja att göra dig upprymd utan att du själv gör dig upprymd. Du har laddat ”blåsten” med en association. Nej jag blir glad när den blåser mig i ansiktet.

(Sångstund)

Det kom en hund med och sjöng hårda visor med vacker röst.
Och HAN KUNDE INTE VILLE INTE TRO PÅ TRO BEHÖVDE INTE TRO FÖR HAN HADE KOMMIT FRAM TILL ATT TRO INTE VAR RATIONELLT OM MAN INTE TRODDE FRÅN BÖRJAN OCH DÄRFÖR OÄRLIGT, MAN LURADE SIG. HAN BLEV OROLIG, KANSKE ARG, SPRANG MOT SKOGEN OCH STADEN SEN KOM HAN TILLBAKS OCH SJÖNG FLERA VISOR
Djur försöker inte säga saker som är svåra att säga. Inga djur ordvitsar. De flesta människor låter också bli. Första gången Pablo Picasso såg fotografen Dora Maar på Deux Magots bar hon svarta handskar. Hon tog av handskarna en i taget och började stöta en kniv i bordet mellan fingrarna snabbare och snabbare tills fingrarna var röda av blod.

Kniven, tack, sa Dora. Kanske var hon lite kass på att leva det men hon visste i sina bilder: Lätthet är inte flykt från tyngd utan att stå på händer i sanden.

Hurra nytt år eller

ALLES SEHEN
JETZ MÜDE

Vill inte att Atlantis är Platons konstruktion för att gestalta hans jävla idealstat, och inte en sedelärande historia om det oåtkomligas glans.

JULIE: Du vill behålla en dröm om att det är större.


DORIAN: Inte konservera som romantikern, som trädgårdsmästaren - hårdanypor.

JULIE: Trädgårdsmästaren bryr sig tillräckligt för att försöka slå bort det cyniska från plantorna, ruska oss tills det måste falla.

DORIAN: Jaha.
Läser högt från blocket:
Historik
1. Först ville jag lära mig att se saker smart och krasst, tänka ”det är som det är”.
2. Sen blev jag blank, alldeles vit med lurar av välproducerad hårdhet. Kände mig fett samtida.
3. Man blir mer och mer får. Ullen tjocknar. Skippar ändå pälsmössan.
4. Man äter i hagen.

5. När det regnar går man i takt med flocken under skyddet. (Vi frågade dj:n från New York IF HE COULD PLAY SOME SKATE LOUNGE, NEW-RAVE IS SO 2006)
6. Man stannar.
7. En dag minns man att man ska bryta något. (benet ev)
8. Nästa dag att fly är fegt.
9. Tredje dagen kommer man ihåg: flykt har många kläder. (På tröjan står det Alles geht vorüber und wird zum Traum)
10. Sen regnar det igen, man vaknar två på natten sida vid sida med fåraflocken, värmd av grannens värme, luktar regnvåt ull. Inom tre minuter biter man hål i stängslet med sina fåratänder och pressar sig ut.









Åh! Kolla killar vad baleariskt

Uppdrag 2007: En omgivande form att se tydligt

Vad är vi för några tomtar.

TROTS ATTnarcissisten ibland har illusioner om allsmäktighet är han beroende av andra för att få sin självkänsla bekräftad. Han kan inte leva utan en beundrad publik. Hans skenbara frihet från familjeband och institutionellt tvång gör honom inte fri att stå ensam och yvas över sin individualitet. Tvärtom bidrar den till hans osäkerhet, som han kan övervinna bara genom att se sitt "storslagna jag" speglat i andras uppmärksamhet, eller genom ansluta sig till dem som besitter berömelse, makt och utstrålning.

(Christophee Lasch, Den narcissistiska kulturen)
Du slutade ditt brev med att säga "När du inte befinner dig på pidestal är du inte intressant. Nästa gång du blir sjuk ska jag ge mig av genast." Vilket simpelt sinne det avslöjar! Vilken fullkomlig brist på fantasi! (Wilde, brev till Bosie från fängelset i Reading, ur De profundis)

(Det fanns en lökväxt i Botaniska som hette Narcissus Poeticus.)