VI KALLAR DET VÄSTTYSKLAND!

VAD JAG VILL MED ATLANTIS? FRÅGADE DU DET? Du utgår ifrån att det är jag som vill nåt med Atlantis inte Atlantis som vill nåt med mig? Atlantis kan inte vilja, Atlantis känner dig inte. Du låter säker när du talar men vilket resonemang ledde dit? Atlantis är inte, Atlantis var, och även det är osäkert. Nå väl, i vilket fall: även om vi utgår ifrån att Atlantis fanns, en stad eller en ö har inte ett medvetande som en mänsklig kropp. Du säger att medvetandet sitter i kroppen? I en människa ja. I köttet? Det specifikt mänskliga mänskoköttet, carne homo sapiens? Jag talar inte om kött. Atlantis sjunger på natten. Atlantis är en dröm eller en historisk rest. Vid regnbågen slut? Vid slutet.

(Rökning, utanför mörknar himlen, bladen vajar i trädgården)

Det blåser! Blåsten gör mig alltid upprymd. Du är söt du när du fladdrar med din barnsliga direkthet. Ja, inte sant! Som du har nagelfart mig ämnar jag fortsätta. Du ska sätta dit mig? Pröva utsagor kan vi kalla det. Olle och Anna kan vi kalla det? Eller VÄSTTYSKLAND, vi kallar det VÄSTTYSKLAND? Tyst, mitt drag. Blåsten gör dig upprymd säger du. Ordet gör, i det här fallet blåsten gör, antyder närvaron av en egen vilja hos blåsten. Men det du ville förmedla var inte att blåsten hade en vilja att göra dig upprymd utan att du själv gör dig upprymd. Du har laddat ”blåsten” med en association. Nej jag blir glad när den blåser mig i ansiktet.

(Sångstund)

Det kom en hund med och sjöng hårda visor med vacker röst.
Och HAN KUNDE INTE VILLE INTE TRO PÅ TRO BEHÖVDE INTE TRO FÖR HAN HADE KOMMIT FRAM TILL ATT TRO INTE VAR RATIONELLT OM MAN INTE TRODDE FRÅN BÖRJAN OCH DÄRFÖR OÄRLIGT, MAN LURADE SIG. HAN BLEV OROLIG, KANSKE ARG, SPRANG MOT SKOGEN OCH STADEN SEN KOM HAN TILLBAKS OCH SJÖNG FLERA VISOR
Djur försöker inte säga saker som är svåra att säga. Inga djur ordvitsar. De flesta människor låter också bli. Första gången Pablo Picasso såg fotografen Dora Maar på Deux Magots bar hon svarta handskar. Hon tog av handskarna en i taget och började stöta en kniv i bordet mellan fingrarna snabbare och snabbare tills fingrarna var röda av blod.

Kniven, tack, sa Dora. Kanske var hon lite kass på att leva det men hon visste i sina bilder: Lätthet är inte flykt från tyngd utan att stå på händer i sanden.