Pojkarna, del 1

Det är som snö runt mig idag, en dvala.

A PAW IN MY FACE.
Eller: JAG BORDE SKÄRPA MIG OCH LETA RÄTT PÅ UTMANINGEN OM DET FINNS NÅGON

Avräkning: Baksmällan tilltar, rastlös. Rusar som dåren efter gamla drömmen om nätter som aldrig blir nästa dag, om att jaga rytm, rus, smuts, ljus, S-V-I-N-D-E-L. Leker vildare för att inte tråkas ut, vikingatåg genom nätterna. Saknar äppelträd. Ute är vi roliga och slarvar med varandra. Allt tillåtet bara det går snabbare. I februari var jag förälskad i en laser.

Ett sådant språk kan inte skrivas. Man viskar det med skrovlig röst i ett öra om natten. I gryningen glömmer man det.
Jean Genet studerar fångarna för det våldsamma upprörande lugnet och deras brutala händers skull, jag studerar unga pojkar. De nyblivna gubbarna tråkar ut mig med sin plikt, sina karriärer och sin nyvunna självkontroll. Pojkarna har ett övermod som roar mig. Deras tilltro till sig själva är utan slut. De tar små flickhänder mellan sina, smickrar sig med sällskap, intar kylig hållning till flickornas ömhetstörst, har läst en bok om cyniska vackra lekar. Pojkarna springer och dansar livfullt i källarlokaler, väljer sprit omsorgsfullt, vet att alla val bygger den sammantagna bilden. Calvados, Tequary gin. Pojkarna har hemsidor där de noga fäster låtar på anslagstavlan. Pojkarna drömmer om neonljus och en rökfylld svartklubb som bara utvalda vet om. Pojkarna vill vara en del av det som händer när det händer; helst lite innan. De umgås i grupp. Går på klubb med nariga läppar och plymer, älskar sina blåmärken, smyckar sig med sin lekfullhet; samlar erfarenheter på smala höfter. Man handlar bara för sitt eget bästa, säger de och hjular. Alla gör det, säger de. Jag hänger mig åt det onda därför att det är fyllt av så mycket erotism, sa Jean Genet.

MOTSATSEN TILL IGNORANS ÄR HÄNGIVELSE

http://www.youtube.com/watch?v=2hnmdA6bYaQ

Det som jag kallar för våldsamhet är ett mod i vila, förälskat i faran. Det märks i en blick, i sättet att röra sig eller i ett leende, och det är inom er som det rör upp sina virvlar. Man bringas ur fattningen. Våldsamheten är ett lugn som gör en upprörd. /.../Pilorges fina anletsdrag var laddade med våldsamhet. Just deras finhet var våldsam. Lika våldsamma var linjerna i Stilitanos ena hand också när den bara vilade orörlig på bordet, och genom den blev vilan någonting oroande och farligt. (Genet, Tjuvens dagbok)

DU ÄR NARREN, OCH JAG

"En gång om året får de mig att stanna när jag möter dem därför att deras karaktär bryter av mot den ledsamma enformighet som vår uppfostran, våra sällskapsregler och vår gängse anständighet har infört. Förekommer det en sådan figur i ett sällskap är han en bit jäst som verkar och återger alla en del av deras ursprungliga individualitet. Han ruskar om och sätter igång; han får en att gilla eller förkasta; han får fram sanningen; han får de redbara människorna att framträda, demaskerar skojarn"

Julfesten räckte hela natten, på morgonen var alla Rameaus brorson med vilda ögon och hår på ända. På sista festen fanns ett dansgolv med så tät rök att man varken såg sina egna händer eller rummets slut. Dansade glad och dum, trevade handen genom dimman för att hitta väggen, skivväskan, nåns ben. Sällskapslekar: Vem i sällskapet är dryg? Diderot, 31-åringen, 23-åringen och jag: alla pekade vi på mig.

"HAN. - Jag fattar inte mycket av allt det där ni säger. Det är tydligen filosofi; jag måste säga ifrån att sånt ger jag mig inte in på. Allt jag vet är att jag gärna skulle vilja var en annan, med risken att då vara en genial, en stor människa. Ja, jag måste erkänna att det finns något som säger mig att jag är det. Jag har aldrig hört en enda människa berömmas för detta utan att berömmet gjort mig rasande. Jag är avundsjuk. När jag hör om något inslag i deras privatliv som sänker dem lyssnar jag med nöje. Det för oss närmare varandra och jag får lättare att stå ut med min medelmåttighet.
/.../
Sedan började han åter sjunga uvertyren till Les Indes galantes och melodin Profonds abîmes, och han tillade: Det finns något där som talar till mig och säger: Rameau, du skulle gärna ha velat skriva dessa båda stycken; hade du skrivit de här två skulle skulle du säkert skriva två till; och när du hade skrivit ett visst antal skulle man spela dig överallt; när du gick fram skulle du gå med högburet huvud; ditt samvete skulle upplysa dig om din egen förtjänst; andra skulle peka på dig och säga: Titta, där går han som har skrivit de vackra gavotterna och han sjöng gavotterna; och med minen hos en gripen människa som simmar i glädje och har ögonen fuktiga därav tillade han medan han gnuggade händerna: du skulle ha ett fint hus, och han mätte upp det med armarna, en bra säng, och han sträckte ut sig nonchalant på den, goda viner, som han smakade på och lät tungan smacka mot gommen, och ett fint ekipage, och han lyfte på foten för att stiga in i det, vackra kvinnor, som han genast tog på brösten och lystet betraktade, hundra lymlar skulle tända rökelse för mig varenda dag; och han tyckte sig se dem runtomkring sig; han såg Palissot, Poinsinet, Fréron den äldre och den yngre, La Porte; han lyssnade till dem, han kråmade sig, berömde dem, log åt dem, föraktade dem, försmådde dem, jagade bort dem, kallade dem tillbaka; så fortsatte han"

Bok: Dennis Diderots Rameaus brorson (Le neveu de Rameau). Diderots far var knivsmed. Diderot tänkte först bli präst men tappade lusten, ägnade tio år åt fria studier, blev förf. och filosof. Rameaus brorson som han skrev 1760 gavs inte ut förrän 1806 och då i tysk översättning av Goethe.

SHINE ON YOU CRAZY DIAMOND

Jag önskar Syd Barrett var i rymdraketen istället för Fuglesang. Önskar Syd såg världen krympa till ett klot, en boll. Och sen: vände blicken uppåt, utåt och såg Lajkaland, RYMDEN. Om det fanns mänsklig prestation eller hållning vi ville belöna förutom duktiga hund-kvaliteter. Fuglesang kan skicka vykort per e-post genom rymden. "Jag såg Sverige!" . Tänk er Syds meddelanden från rymden till jorden.

--- is dark below the boulders hiding all
the sunlight's good for us
'Cause we're the fishes and all we do
the move about is all we do

"We would ask that the family /.../be given space at this time" sa familjen när dödsbudet nådde medierna tidigare i år. Roger Keith Barrett dog av cancer i huset i Camebridge där han i tretti år stängt in sig, dit han gått in och kokat egen gryta. När jag använder orden betyder de det jag vill, säger Humpty Dumpty. Syd vägrar vara rockstjärna mer, är bloke i denim på Camebridge gator när han går ut. "I have often seen him around Cambridge but never talk to him - he was always in a world of his own" säger man på gatan.

Trip to heave and ho, up down, to and fro'
you have no word
/.../
hey ho, never be still
the old original favorite grand
grasshoppers green Herbarian band
and the tune they play is "In Us Confide"
so trip to heave and ho, up down, to and fro'
you have no word
Please leave us here
close our eyes to the octopus ride!
Isn't it good to be lost in the wood
isn't it bad so quiet there, in the wood
meant even less to me than I thought
Please leave us here
close our eyes to the octopus ride!

DET FORTSÄTTER

WILL BE GONE TIL CHRISTMAS (CAUSE WE ARE LITTLE PIGGIES)

Vill ha poesi och båt, inte argument. Kräks på en bar. Kräks på en middag får åka taxi till medicin. Debatterar fast jag avskyr debatt. Fast det enda ställe jag vill gå på är den här obestämda vägen där jag inte går i egenskap av utan går, med fötterna. Med torrt västkustromantiskt fulgräs mot benen och salt vind. "Naturromantik" säger distansen. Vila från prat, vila från krog. Jag är idiot och tänker inte vara skarp. JULETID FRÖJDEFULL TID FÖR GRISAR

SAY IT OUT LOUD - TALK TO YOUR DOG

RISE AND SHINE ASSHOLES
Det här är lite gammalt men tar med det för underhållningsvärdet.

"From: klubbskribent@gratismagasin.se
To julie.fear@hotmail.com
Subject: Re: ps
Date: Mon, 27 Nov 2006 18:33:54

Ok. Men jag har beskrivit dig och CCCC som techno-djs inför GGGG. Mest för att jag måste erkänna att jag inte sett er på länge och antar att det är vad du själv skulle beskriva dig som. Om du tycker att jag är en elitistisk dj och skribent är dte ok. Det kan man nog säga att jag är. Om du tycker att det är jobbigt att bli omskriven, bossad, dissad eller på annat sätt attackerad så tror jag att du ska välja en annan bana eller tacka nej till publicitet. Ingen tycker om dj:s. Anledning: se ovan. Ha det gott.

SADNESS is a feeling everyone experiences; most teenagers go through a stage of sadness about every month. It is natural to feel sad once in a while.

Om det plötsligt fryser till vad händer med översvämningarna.

Det regnar enna i götet...

DORIAN (händerna som en trapp runt munnen, skriker rätt mot vågorna i uppläxande ton): ANARCHISM IS NOT A ROMANTIC FABLE BUT THE HARDHEADED REALIZATION, BASED ON FIVE THOUSAND YEARS OF EXPERIENCE THAT WE CANNOT ENTRUST THE MANAGEMENT OF OUR LIVES TO KINGS, PRIESTS, POLITICIANS, GENERALS AND COUNTY COMMISSIONERS!

JULIE (suckar trött): Edward Abbey ja. Men Dorian. Varför Atlantis?

DORIAN: Jag gillar att den försvann utom räckhåll.

JULIE (tuggar på hamburgaren): Romantisk idealism a la Platon om den perfekta platsen vi aldrig sett. Hela stan sjönk och gick under. Fräscht.

DORIAN: År 1874 påstod Felix Berlioux att han funnit Atlantis i Marocko, och en arkeolog vid namn greve Byron Kuhn de Prorok satte upp en expedition för att lokalisera den i Sahara. En annan gång var det ett tunisiskt träsk som skulle tömmas på slam...

JULIE: ...Och Olof Rudbeck sa det var i Sverige. Atlantisteorier är ett välkänt begrepp. Teorier som framförs av en person i chauvinistiskt syfte för att förhärliga den egna trakten.

DORIAN: På 1940-talet framkastade brittiske författaren William C Beaumont idén att Atlantis var ett stycke av norra Storbritannien som försvann ner i havet efter att ha träffats av en jättelik komet. Samma gubbe föreslog också att Jesus kom från Wales.

JULIE: Du skrattar åt deras försök att placera ön.

DORIAN: Jag gillar hur den gäckar dom.

KATEGORISERAR DU MIG SKÄR JAG KNÄNA AV DIG

Jag blir reflexmässigt imponerad av folk som reagerar utom alternativen (fråga-svar osv). Lawen Mohtadi (tidningen Slut) svarar inte på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis frågor (poprasism-artikeln, senaste Bon) utan mailar:

"hej c
intressanta frågor. du borde skriva för oss och inte för bon. jag kommer inte svara på dina frågor och inte medverka i artikeln. av den enkla anledningen att jag inte vill lägga massa tid på att upplysa folk (h.engdahl, andra tidningar) om vad dom borde göra. jag vill inte heller bara ge bort mina och andra feministers tankar och analyser. det vore pärlor åt svin. folk får fatta själva."

Jag gillar det. Höja sitt arbete, en värdeskapande handling (oops). Men i nästa fas blir jag trött. "Ännu en variant av det elitistiska indieidealet", kommenterar Ringskog Ferrada-Noli i sin text. Exempel från konstvärlden: konstnärer tröttnar på publiken, konst-som-demokrati och att behöva förklara så långt för att kunna tala om vad de gör och vill. En rimlig trötthet. Kan också gälla tex att ruttna på polemik. Handling: separerar sig från världen och nöjer sig med upplysta grupperingar av redan insatta. Riktar sig till dem, och de stiftelser som delar ut stipendier. Håller seminarier och artist talks med andra konstaktörer (jag med) som läst samma böcker. Synd. Alternativa kanaler är också flykt. Modevärld, indievärld, konstvärld. Man blir skittrött på att dänga huvudet i väggar men om tillräckligt många dänger borde väl nåt rasa. I årets tidskrift Tromb ögnar jag artikeln som replikerar Ringskog Ferrada-Nolis tidigare text om pophögern. Den är bildsatt med en otroligt snygg tjej från Göteborg (en stilfull modist) iklädd vänsteruniform men framförallt i kavajer, blusar, klockor, armband osv som för mig direkt tillbaka till gymnasieåren på Östra Real. Något länkas: obehaget från då, den enormt tydliga hierarkin där de från de riktigt rika fina Familjerna aldrig gick på samma mark som vi, där tjejer kunde vara smutsiga men inte om de kom från de Familjerna, och killarna därifrån hade oändligt svängrum och självklar placering på toppen av höskullen. Länkas till - mitt obehag inför hajpen av "det dressade modet" som rann ut i Hemingwayposer och unga manliga skribenter i trenchcoats. Hötorgskonsten skrämmer mig aldrig, skrev någon en gång. Det som skrämmer är inte ens Fredrik Reinfelds vurm för nationalhjälten Carl Larsson. Men jag känner obehag för vår smak, hur lätt vi tar till oss den upphöjda rena perfektionen i Edward Hoppers perfekt kyliga tablåer, den isolerade manlige technohjälten som saknar kropp, den mest överproducerade musiken där varje ljud glänser. Allra allra läskigast är dock det senaste årets moderep. Fascism har varit häftigt av och till många gånger. Mothandlingar har förekommit. Homosexuella har tagit fascismens symboler i krigsbyte: ridstövlar, tajta byxan. Pier Paolo Pasolini gjorde fascismens perversioner tydliga genom sexuella makthandlingar i Salo eller sodoms 120 dagar. Men moderepen i år skramlar uråldrig hierarki och tomhet.
Det är bara Östra Real kvar. Perfektion är dödens lilla redskap.

Bildanalys: Hon lyssnar på Wim Mertens Atmoshere 1 och är jävligt trött på tv och killar. När rösten kommer in är hon trött på den offentliga debatten, på infantiliseringen som gör att infantiliseringen är ett skällsord från den hemska mörka kostymmassa som kallas Kommittéen i Ernst Billgrens AK3 som nästan är namn på ett konstnärsdrivet galleri i Stockholm. Hon är trött på att Ernst gjort alla i serien till tomma skal utom sig själv. Hon är trött på att Ernst tror att han är en sanningsägare. Hon är trött på att Ernst äger sanningen och att sanningen är ett helt omodernt begrepp och att folk använder varandra och säger att bekräftelse är vad allt handlar om, säger "man behöver bekräftelse", "alla vill ha bekräftelse", att det enda som skär igenom är en Nike-sko i diket på nyhetsbilden från explosionen, olyckan, branden, attentatet, att det enda som skär igenom är en vän som ringer gråtande så man måste släppa allt, springa

En hink surkål. 2007 ska jag börja med ironi, formulering, anamma k-u-l-t-u-r-j-o-u-r-n-a-l-i-s-t-i-k-e-n igen, radera personligt trams, bli avlönad, kvick, kylig och välhängd. En engelsk halsduk från internatskolan i Sölvesborg. Claes Bäckström, konstnär och författare har sagt upp sig från tv-programmet Arty, alla där var snälla där men de tyckte det blev statiskt om man sa något i över en minut och man fick inte använda referenser från konst- och bildhistorian. 18 dagar kvar av idealism och romantik och kritik. Film så länge: Lindsay Andersons If (1968) med Malcolm McDowell. Uppror på brittiska pojkskolan. Och Jean Vigos C i uppförande, Zéro de conduite, från 1933. De glider ihop i minnet: i en av dem har pojkarna kuddkrig i sina små nattsärkar. Dunet yr. Sen ligger de på taket med gevär och mejar ner gubbparaden och ceremonierna och Lars Nittve tar skydd bakom en tunna och ropar "okej! OKEJ! inte bara ett glas vin mer på vernissagen, två glas får ni! Och så får ni mingla med Daniel Birnbaum och Ernst!". Konstnärerna jublar: Äntligen! An offer we can´t refuse! Hurra för brottet och framtiden. I bakgrunden spelas Mötley Crue.

Checkin out the halls makin sure the coast is clear
Lookin in the stalls--nah, there aint nobody here
My buddies sixx, mick & tom
To get caught would surely be the death of us all

Smokin in the boys room
Smokin in the boys room
Teacher dont you fill me up with your rules
Everybody knows that smokin aint allowed in school.

HEJDÅ NU DRAR JAG

Jag är trött på att vara cirkusapa. Jämt ska det latjas och härjas. Klättra på tak, blåsa högst i visselpipan, störa dansgolvet, störa dj:n, älska störningen. STÖRA STÖRA STÖRA. Krossa glas, hälla i mig, hälla på andra. På söndagen vara gråsten av ångest, svennesjuka, kontrollbehov. Inga uppåtendorfiner kvar, bara mörker.

apan är poppis när apan dansar i sin lilla röda jacka. hej jag är apan, apan är jag. alla känner apan men ingen känner apan. apan känner inget appan är trött och dansar ändå tjo-flöjt.

Jag försöker ibland föreställa mig ett annat sätt att leva. Det är fattigt att vara vuxen.
JAG VET HUR JAG ANVÄNDER ALKOHOL, förklarar jag. FÖR ATT AVLASTA. Vara vild, inte lugn, inte stressad, glömma allt jag ska göra en stund, leka bara. Vara obstinat, inte klok.
Du var bra på att leka, vara vild och busa när du var barn säger mamman.
Fast utan alkohol då.

http://www.youtube.com/watch?v=Kvj3hD-nxiY

http://www.youtube.com/watch?v=vtc5ps_bNsU&mode=related&search=

Jag ska sluta med konst och bli professor i rymdfysologi.

AKTION 1965: Hoppa ner i tomheten

Juletid. En bild på Rudolf. Inte med röd mule men fisk. Rudolf Schwarzkogler konstruerade sina AKTIONER noga. Skissade, planerade. Det sägs att han dog när han kastrerade sig själv men det var en myt. På en av bilderna från aktionerna ligger han jämte en död fågel. 20 juni 1969 föll eller kastade han sig från ett fönster, eventuellt för att överträffa Yves Kleins Le Saut dans le Vide (Leap into the Void).

NEJ