DU ÄR NARREN, OCH JAG

"En gång om året får de mig att stanna när jag möter dem därför att deras karaktär bryter av mot den ledsamma enformighet som vår uppfostran, våra sällskapsregler och vår gängse anständighet har infört. Förekommer det en sådan figur i ett sällskap är han en bit jäst som verkar och återger alla en del av deras ursprungliga individualitet. Han ruskar om och sätter igång; han får en att gilla eller förkasta; han får fram sanningen; han får de redbara människorna att framträda, demaskerar skojarn"

Julfesten räckte hela natten, på morgonen var alla Rameaus brorson med vilda ögon och hår på ända. På sista festen fanns ett dansgolv med så tät rök att man varken såg sina egna händer eller rummets slut. Dansade glad och dum, trevade handen genom dimman för att hitta väggen, skivväskan, nåns ben. Sällskapslekar: Vem i sällskapet är dryg? Diderot, 31-åringen, 23-åringen och jag: alla pekade vi på mig.

"HAN. - Jag fattar inte mycket av allt det där ni säger. Det är tydligen filosofi; jag måste säga ifrån att sånt ger jag mig inte in på. Allt jag vet är att jag gärna skulle vilja var en annan, med risken att då vara en genial, en stor människa. Ja, jag måste erkänna att det finns något som säger mig att jag är det. Jag har aldrig hört en enda människa berömmas för detta utan att berömmet gjort mig rasande. Jag är avundsjuk. När jag hör om något inslag i deras privatliv som sänker dem lyssnar jag med nöje. Det för oss närmare varandra och jag får lättare att stå ut med min medelmåttighet.
/.../
Sedan började han åter sjunga uvertyren till Les Indes galantes och melodin Profonds abîmes, och han tillade: Det finns något där som talar till mig och säger: Rameau, du skulle gärna ha velat skriva dessa båda stycken; hade du skrivit de här två skulle skulle du säkert skriva två till; och när du hade skrivit ett visst antal skulle man spela dig överallt; när du gick fram skulle du gå med högburet huvud; ditt samvete skulle upplysa dig om din egen förtjänst; andra skulle peka på dig och säga: Titta, där går han som har skrivit de vackra gavotterna och han sjöng gavotterna; och med minen hos en gripen människa som simmar i glädje och har ögonen fuktiga därav tillade han medan han gnuggade händerna: du skulle ha ett fint hus, och han mätte upp det med armarna, en bra säng, och han sträckte ut sig nonchalant på den, goda viner, som han smakade på och lät tungan smacka mot gommen, och ett fint ekipage, och han lyfte på foten för att stiga in i det, vackra kvinnor, som han genast tog på brösten och lystet betraktade, hundra lymlar skulle tända rökelse för mig varenda dag; och han tyckte sig se dem runtomkring sig; han såg Palissot, Poinsinet, Fréron den äldre och den yngre, La Porte; han lyssnade till dem, han kråmade sig, berömde dem, log åt dem, föraktade dem, försmådde dem, jagade bort dem, kallade dem tillbaka; så fortsatte han"

Bok: Dennis Diderots Rameaus brorson (Le neveu de Rameau). Diderots far var knivsmed. Diderot tänkte först bli präst men tappade lusten, ägnade tio år åt fria studier, blev förf. och filosof. Rameaus brorson som han skrev 1760 gavs inte ut förrän 1806 och då i tysk översättning av Goethe.