"Man måste vara ensam för det går inte att ljuga"

Jag stjäl en mening och gör till rubrik. Sen en mening till.
"I en rasistisk ekonomi kan en nyans ljusare öka chanserna att hitta en partner eller en anställning. "

Jag tar den snodda meningen och utropar till logik. Sen prövar jag den på texten. Jag gör som när man ska räkna. Vänder på ekvationen: i vilken ekonomi ökar en ljusare nyans chanserna att hitta en partner eller en anställning? Sen vränger jag exemplet till att gälla texten. Det är ändå samma matematik. En ekonomi är en överenskommelse om byten. I vilken ekonomi är det lönsamt för mig att skriva om metod? I vilken ekonomi är det bra att va lite ljusare?

Kommissarien:
Det finns en plats där det blir tyst. Där försvinner det och blir lugnt. Minnena försvinner. Namnen försvinner. Törsten. Ögonen är alldeles öppna där, andningen är öppen. Jag vill åka dit.

Berättaren:
Ha tålamod.

Kommissarien låter naiv på språket vi talar här i föreläsningssalen – Jaså en föreläsningssal ska ni utbrista nu –

Läsarna:
Jaså en föreläsningssal!

– fast det är halka, skit i salen. Och vem har bestämt vad som är naivt.

Chefen:
Tuppen ja!

Tuppen, ja, men nu är vi i hönshuset, gärsgårn, lagårn. Vi ger ett omdöme om kommissariens uttalande att det är naivt. Vi säger inte så för att han är för lite rationell, vi är alltså inte det rationellas försvarare, just i det här sammanhanget i alla fall, men vi ger kommissarien omdömet "naiv" för att han tycks vilja blunda för gortex, SJ, kafeteria, täby, och inte bara såna fula samtidsmärken, i princip blundar kommissarien från DET HÄR och det bedömer vi är ett misslyckande, och ett svek på det sätt flykt sviker.

Tjejkompis 1:
Pappa bodde inte hemma.

Tjejkompis 2:
Vi hade inte ens en pappa, han var gift.

(suck). Okej bra tjejer men nu är det här inte seminarium om självbiografin och VIKTEN AV ATT VÅGA LÄMNA UT SIG SJÄLV

Tjejkompis 1:
Vi pratar om strukturer

inte heller är det här ett panelsamtal om DEN NYA LITTERATUREN som påstår att fiktion är verklig och verklighet är fiktion

Publiken:
NÄ FY!

exakt, man måste ju veta vad som är vad så man inte råkar ut för

Publiken (unisont, skriker):
SAMMANBLANDNING!

ja det är det värsta av allt.

Tack Anneli Jordal och Co, inte en dag för tidigt.

Men jag för min del tycker nästan bättre om när folk säger: "Vi behöver mer vildhet", än när de säger "för denna Heliga Princips skull, som är Evig och Absolut, vill vi att ni ska lida."
(Karin Boye till Erik Mesterton 16 november 1927)

5 dec:
"Du är lycklig du, som inte har lovat att skriva några artiklar i Clerté. Här går jag omkring och våndas över en utlovad dylik. Jag har egentligen inte ett muck att säga, och det är ju ändå första villkoret för att det ska bli något av. Men det är nu också dumt att tro. Man tänker alltid, att det ev. förnuftiga man kommer på, det kan ju folk ändå begripa av sig själva, så varför ska man uppta utrymme åt det? Och det oförnuftiga ska man ju inte heller skriva. Så då är det inte mycket kvar. Ännu en gång gott nytt år! Jag har inget annat att skriva: om julen händer det inget."

Stockholm den 2 febr.1928.

Käre Erik!

Tack för ditt brev! Nej, hur skulle det kunna göra mig ledsen, att du skriver så! Jag känner mig det som om du öste ut en ström av solsken över mig, utan min förskyllan eller värdighet, coh jag kan bara böja huvudet andäktigt och ta emot. Är dte något som gör mig ledsen - ja det förstår du vad det är. /.../ Det är ganska märkligt att få höra, hur någon annan har uppfattat en. "Helgon" har jag kanske varit tidvis i mitt liv, med svart aoch ruffiga mellanperioder (helgon i medeltida stil, långt fjärran från mitt nuvarande ideal), och i extas har jag väl levat då och då - men Erik, inte är det något eftersträvansvärt eller beundransvärt! Jag ryser helt enkelt när jag tänker på den tiden. /.../ Det låter så nedrigt banalt att säga att ett verkligt och intensivt jordiskt liv är förmer men det är åtminstone min fulla övertygelse och blir det mer för var dag som går.
Nej, godnatt.
Din tillgivna
Karin

Maria Schotenius har hiphop i blodet.

jag vill ta på maria schottenius vita kläder de är som lammbebisar. folk som pratar om hårda saker och säger S-T-R-U-K-T-U-R-! får det mjuka håret på maria schottenius armar att vilja gå tillbaks in i armen. maria schhottenius sitter inte ihop med struktur, hon är mjuk på huden som sköljmedel och älskar Konsten som står höjd över hamburgare och konsumaffärer. maria schottenius vill sitta på en romersk kolonn och blicka ut men vill inte vara sten som kolonnen: hon vill vara den mjuka blick som smeker det högresta och gnuggar där det kommer smuts.

dear God, I wish you got into the game

och där ligger du STRUGGLE FOR PLEASURE ett fading slott nära en blek morgonstrand i en italiensk film för längesen. jobbar i en miljö där poetisk är ett skällsord om det inte berör ett POETISKT FILMSPRÅK men språket man behandlar DET POETISKA FILMSPRÅKET med får inte va poetiskt. Och hej. Ska hitta en ny snabbhet, har med lätthet att göra, igen, så den här platsen inte vilar övergiven och nostalgiskt sandstänkt för att språk blivit något snabb-bloggarna och debattsidorna brukar med slagord och finess och utan eftertankens tyngande Horace-tyngd. Det måste bara skrivas utan prestationen om slagkraftighet. Hur gärnajagänvilllättapåtrycket som en annan stöldräng, och relatera till det fula och den lågt värderade köpcentrumkulturen och en fredagsbilaga NÄRA DEJ.