Men jag för min del tycker nästan bättre om när folk säger: "Vi behöver mer vildhet", än när de säger "för denna Heliga Princips skull, som är Evig och Absolut, vill vi att ni ska lida."
(Karin Boye till Erik Mesterton 16 november 1927)
5 dec:
"Du är lycklig du, som inte har lovat att skriva några artiklar i Clerté. Här går jag omkring och våndas över en utlovad dylik. Jag har egentligen inte ett muck att säga, och det är ju ändå första villkoret för att det ska bli något av. Men det är nu också dumt att tro. Man tänker alltid, att det ev. förnuftiga man kommer på, det kan ju folk ändå begripa av sig själva, så varför ska man uppta utrymme åt det? Och det oförnuftiga ska man ju inte heller skriva. Så då är det inte mycket kvar. Ännu en gång gott nytt år! Jag har inget annat att skriva: om julen händer det inget."
Stockholm den 2 febr.1928.
Käre Erik!
Tack för ditt brev! Nej, hur skulle det kunna göra mig ledsen, att du skriver så! Jag känner mig det som om du öste ut en ström av solsken över mig, utan min förskyllan eller värdighet, coh jag kan bara böja huvudet andäktigt och ta emot. Är dte något som gör mig ledsen - ja det förstår du vad det är. /.../ Det är ganska märkligt att få höra, hur någon annan har uppfattat en. "Helgon" har jag kanske varit tidvis i mitt liv, med svart aoch ruffiga mellanperioder (helgon i medeltida stil, långt fjärran från mitt nuvarande ideal), och i extas har jag väl levat då och då - men Erik, inte är det något eftersträvansvärt eller beundransvärt! Jag ryser helt enkelt när jag tänker på den tiden. /.../ Det låter så nedrigt banalt att säga att ett verkligt och intensivt jordiskt liv är förmer men det är åtminstone min fulla övertygelse och blir det mer för var dag som går.
Nej, godnatt.
Din tillgivna
Karin
”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--
--
N
"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "
"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.
Blog Archive
- May 2008 (1)
- April 2008 (1)
- March 2008 (3)
- February 2008 (2)
- January 2008 (11)
- December 2007 (15)
- November 2007 (17)
- October 2007 (3)
- September 2007 (6)
- August 2007 (1)
- July 2007 (2)
- June 2007 (13)
- May 2007 (7)
- April 2007 (5)
- March 2007 (2)
- February 2007 (1)
- January 2007 (9)
- December 2006 (15)
- November 2006 (10)
inte jag som ritat nån
No comments:
Post a Comment