nu har jag farfars 400-kronorsklocka på armen

det är en lätt stövel men rapporterar ändå: 1. bildsöker på samtiden. 2. sju av träffarna på första sidan har med eskilstunabandet kent att göra.
varje fredag i nian åkte jag och kattis moppe hem till henne i sticklinge, den dyraste delen av lidingö. trippellunchen gick. vi åt gorbys piroger och kollade på nakna pistolenfilmerna. kattis kom från början från eskilstuna. sen fick hennes pappa mer jobb, familjen hamnade i sticklinge. kattis gillade kent. jag uppskattade svärta och gillade att texterna innehöll både rökning och död. i nian fick jag band från manchester-micke också. i sjuan från henrik, eller häng-kuk skämtade han på blandbandets omslag, från häng-kuk. siouxie and the banshes och cure vet jag. på mickes tror jag stone roses. axel gillade sister mercy jag minns tröjan med märket, eller var det hans bror. av nån fick jag tant strul. när jag var tjugo nåt fick jag ett band med världens bästa punk av jeppe med tatueringarna. emma hade en nära relation till la ritournelle, vi drog efter andan när rösten till sist kom på. andra emma hade kvalitetspop på vinyl, anna hade alla stockholm monsterslåtarna på vinylsinglar. jag känner inte starkt av popmusik nu. hur trött jag än är på dansmusik är det väl där det slår an ibland. som kyrkan på jul. som wim mertens. osv. på jularna med mamma i kyrkan bland dom flotta lidingöfamiljerna där det var en pappa, en blond mamma i päls och finklädda barn, skämdes jag inte för hennes slafsiga manchesterjacka men för hennes tårar. direkt dom började sjunga uppifrån orgelbryggan ovanför kom dom. nu är jag stor, och grina över musik i en fungerande praktik (vardag) verkar rimligt ungefär som lyckan i att springa vägen genom skogen till tåget eller köra motorbåt i mörkret. i det snävaste i s-kurvan in till varvet i slutet av kyrkviken styra solingen som är på släp efter bustern precis förbi grundet, dra i tampen och med hela kroppsvikten ändra riktning på ett ton båt. What do you mean by "blood-tasted entertainment"? skrev min amerikanska korrläsare, It doesn´t make sence!
det är en blandning av sorg och humor när farfar ska fånga de friterade jätteräkorna på gaffeln på lunchkrogen i näsby park. rullstolen är inskjuten till bordet. jag skär räkorna i delar. han har fått sötsur sås och "det är som ris och som gröt", dvs ris, om man är nästan blind är det inte lätt att veta vad den himmelska rätten som man en gång käkat med sin son på en tjinakrog egentligen heter eller består av. hans frågor visar att han vill navigera sig men utan att fråga rakt. akustiken är en jättesals, vi sitter på uteserveringen i köpcentret. vad gör de här annars? frågar farfar. hur många personer tar restaurangen? en fin tant vid bordet mitt emot tittar bort när han gapar stort och vinglar gaffeln med jätteräka mot munnen. hon ser väl att det inte är hundra.

LA COMMUNE + språket

det är en position att inte veta vad man ska säga om omgivande skval, bröl, sällhet också. har man inte språk för musik och ljud får man fråga på dansgolvet på sleeparchive- spelningen: vad kallar du det här ljudet? råd och bröd och deg.
sirenljud.

om man skulle skriva en gåta och ett fördrag om att hålla sig kvar här, och om tv. i en av filmerna från det hemliga programmet säger hon krasst till sin stroke-stumma morsa, "what´s better: Something or nothing?, when you can´t have everything. Oh mom, i wish you could speak". Robert Downey Juniors störda ljuskåta reporter i Natural Born Killers springer med sin utrustning i fängelseupproret. I LA COMMUNE kör de 1800-talsklädda reportrarna upp sina stora mikar i ansiktet på folkmassan på barrikaderna på Paris gator när statens Versaillestrupper närmar sig (och slaktar 30 000 parisbor) och frågar skådisarna "WOULD YOU HAVE DONE THE SAME TODAY". Svettiga och uppspelta från lajvandet ropar de, anhämtningen upprymt flåsig; YES BUT THE ENEMY IS DIFFERENT TODAY, THE ECONOMY AND MEDIA SURROUNDS US! YES BUT THE ENEMY IS DIFFERENT! deras flås blandas med dånpukan som härmar kanonskott och kaempande folkmassa, lite sång, käck nosighet till det dödliga krigandet, och bankbank. De föräldralösa flickorna på nunneskolan säger till folkundervisarna när knallarna blir för höga, COME ON, WE CANT GO ON WITH CLASS! WE HAVE TO GO TO THE BARRICADES! studsig och stolt kampvilja, huvudduk. Det är nåt så bdårande i 1800-tals-tvreportern i snhögknäppta klänning, samlingen av La Commune-medborgare framför väggfast tv på lokal sylta. inte en crazy setting, allt utspelas i en grå lagerlokal, stengolv, råa väggar. Mr Watkins har bara placerat tv och media-schmucks i sin 1800-talshandling sen ser han vad som händer.
kolla! tv pratar om komplexitet!

språken på film- och konstskolorna är förutsägbara och uppmuntrar en dubbel ignorans - både dumhet och icke-vetande. Och färdiga händelskurvor. Citizens, be swift and efficient! snart har den nya folkkommunen byggt hierarkier och en gubbar i uniform håller viktigt i sin penna, noga upprätthållande varje avgränsning.



provensalskt kryddbröd:
1 dl svarta oliver
50-100 g valnötter om man inte är allergisk
2 mask färsk timjan (kan ta rosmarin)
25 g jäst
1 rågad tsk salt
1 tsk honung
3 dl fingervarmt vatten
3 msk olivolja ("riktigt god" säger dom men Willys går fint)
6-7 dl vetemjöl
1 tsk gourmetsalt att ha ovanpå



rullande droppljud.

More Songs About Food and Revolutionary Art

På sextimmarsfilmvisningen tänker jag på vad det är som är häpnadsväckande med Peter Walkins maffiga historieskrivnings-, historieundervisnings-och mediekritiksepos LA COMMUNE om det inte är ämnet. Nåt i genomförandet kastar sig framåt och säger att all denna enorma information siffror statistik och datum det är inte det. En nyckelmening om tv-bolagen som inte vill att the man in the little rectangle blir många. Om man drar det vidare: Om det personliga ödet istället är exempel från en struktur börjar det brännas. Forts följer ev.