nu har jag farfars 400-kronorsklocka på armen

det är en lätt stövel men rapporterar ändå: 1. bildsöker på samtiden. 2. sju av träffarna på första sidan har med eskilstunabandet kent att göra.
varje fredag i nian åkte jag och kattis moppe hem till henne i sticklinge, den dyraste delen av lidingö. trippellunchen gick. vi åt gorbys piroger och kollade på nakna pistolenfilmerna. kattis kom från början från eskilstuna. sen fick hennes pappa mer jobb, familjen hamnade i sticklinge. kattis gillade kent. jag uppskattade svärta och gillade att texterna innehöll både rökning och död. i nian fick jag band från manchester-micke också. i sjuan från henrik, eller häng-kuk skämtade han på blandbandets omslag, från häng-kuk. siouxie and the banshes och cure vet jag. på mickes tror jag stone roses. axel gillade sister mercy jag minns tröjan med märket, eller var det hans bror. av nån fick jag tant strul. när jag var tjugo nåt fick jag ett band med världens bästa punk av jeppe med tatueringarna. emma hade en nära relation till la ritournelle, vi drog efter andan när rösten till sist kom på. andra emma hade kvalitetspop på vinyl, anna hade alla stockholm monsterslåtarna på vinylsinglar. jag känner inte starkt av popmusik nu. hur trött jag än är på dansmusik är det väl där det slår an ibland. som kyrkan på jul. som wim mertens. osv. på jularna med mamma i kyrkan bland dom flotta lidingöfamiljerna där det var en pappa, en blond mamma i päls och finklädda barn, skämdes jag inte för hennes slafsiga manchesterjacka men för hennes tårar. direkt dom började sjunga uppifrån orgelbryggan ovanför kom dom. nu är jag stor, och grina över musik i en fungerande praktik (vardag) verkar rimligt ungefär som lyckan i att springa vägen genom skogen till tåget eller köra motorbåt i mörkret. i det snävaste i s-kurvan in till varvet i slutet av kyrkviken styra solingen som är på släp efter bustern precis förbi grundet, dra i tampen och med hela kroppsvikten ändra riktning på ett ton båt. What do you mean by "blood-tasted entertainment"? skrev min amerikanska korrläsare, It doesn´t make sence!
det är en blandning av sorg och humor när farfar ska fånga de friterade jätteräkorna på gaffeln på lunchkrogen i näsby park. rullstolen är inskjuten till bordet. jag skär räkorna i delar. han har fått sötsur sås och "det är som ris och som gröt", dvs ris, om man är nästan blind är det inte lätt att veta vad den himmelska rätten som man en gång käkat med sin son på en tjinakrog egentligen heter eller består av. hans frågor visar att han vill navigera sig men utan att fråga rakt. akustiken är en jättesals, vi sitter på uteserveringen i köpcentret. vad gör de här annars? frågar farfar. hur många personer tar restaurangen? en fin tant vid bordet mitt emot tittar bort när han gapar stort och vinglar gaffeln med jätteräka mot munnen. hon ser väl att det inte är hundra.