Torsdag: Herzogs långfilmsdebut Sign of Life på Cinemateket. Soldaten Stroszek blir bindgalen i sysslolösheten på grekisk ö. Först perioder av aggressiv passivitet. De tillverkar raketer av ammunitionen. Sen jagar Stroszek bort vännerna och grekiska frun, skjuter i luften, förklarar krig mot den lilla stan. Han springer över kastellets murar, en sprattlande liten figur med desperata dramatiska rörelser, argumenterar högt om sakernas tillstånd och kastar förbannelser mot den oskuldfulla stan som bara ligger där vid kusten, solbadande, och väntar på att bli bombad. Stroszek skjuter mot folkmassan där nere, prickar bara en gammal åsna. I stan inträder ett tillstånd av väntan. Ska han spränga ammuntionsförrådet som han hotar? Hus evakueras. Man spanar och avlägger dagliga rapporter om hans tillstånd. En natt låter han raketer regna över stan, och fångas ett ovaksamt ögonblick. Man sliper se det. Point-of-view från en lastbil när den far sin kos. Raketerna ser man. Ljuspilar klottrar över himlen. Abrupt slut.
"Det är banalt att överleva. Hamnar man i Auschwitz ska man dö. Om man måste överleva ska man va väldigt ung i Auschwitz för att inte dö av sitt överlevande." säger Imre Kertez en timme senare på författarsamtalet på Kulturhuset. Moderatorn/utfrågaren, en förlagschef som är bra på tyska försöker förgäves få Kertez att säga något om sin "judiska identitet", das Judisches Identität, men K är lugn, krass och humoristisk och släpper inte en millimeter: ingen judisk identitet. Har man varit i Auschwitz har man inte tid till pidestalplaceringar. Inte heller fräsa i polemik. Nazismen och Stalinismen beskriver han som grymma men framförallt enormt långtråkiga. Och så har han sett skönheten i Auschwitz. Lyckan mellan plågorna vid skorstenarna.