Torsdag: Herzogs långfilmsdebut Sign of Life på Cinemateket. Soldaten Stroszek blir bindgalen i sysslolösheten på grekisk ö. Först perioder av aggressiv passivitet. De tillverkar raketer av ammunitionen. Sen jagar Stroszek bort vännerna och grekiska frun, skjuter i luften, förklarar krig mot den lilla stan. Han springer över kastellets murar, en sprattlande liten figur med desperata dramatiska rörelser, argumenterar högt om sakernas tillstånd och kastar förbannelser mot den oskuldfulla stan som bara ligger där vid kusten, solbadande, och väntar på att bli bombad. Stroszek skjuter mot folkmassan där nere, prickar bara en gammal åsna. I stan inträder ett tillstånd av väntan. Ska han spränga ammuntionsförrådet som han hotar? Hus evakueras. Man spanar och avlägger dagliga rapporter om hans tillstånd. En natt låter han raketer regna över stan, och fångas ett ovaksamt ögonblick. Man sliper se det. Point-of-view från en lastbil när den far sin kos. Raketerna ser man. Ljuspilar klottrar över himlen. Abrupt slut.
"Det är banalt att överleva. Hamnar man i Auschwitz ska man dö. Om man måste överleva ska man va väldigt ung i Auschwitz för att inte dö av sitt överlevande." säger Imre Kertez en timme senare på författarsamtalet på Kulturhuset. Moderatorn/utfrågaren, en förlagschef som är bra på tyska försöker förgäves få Kertez att säga något om sin "judiska identitet", das Judisches Identität, men K är lugn, krass och humoristisk och släpper inte en millimeter: ingen judisk identitet. Har man varit i Auschwitz har man inte tid till pidestalplaceringar. Inte heller fräsa i polemik. Nazismen och Stalinismen beskriver han som grymma men framförallt enormt långtråkiga. Och så har han sett skönheten i Auschwitz. Lyckan mellan plågorna vid skorstenarna.
”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--
--
N
"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "
"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.
Blog Archive
- May 2008 (1)
- April 2008 (1)
- March 2008 (3)
- February 2008 (2)
- January 2008 (11)
- December 2007 (15)
- November 2007 (17)
- October 2007 (3)
- September 2007 (6)
- August 2007 (1)
- July 2007 (2)
- June 2007 (13)
- May 2007 (7)
- April 2007 (5)
- March 2007 (2)
- February 2007 (1)
- January 2007 (9)
- December 2006 (15)
- November 2006 (10)
inte jag som ritat nån
No comments:
Post a Comment