Pojkarna, del 1

Det är som snö runt mig idag, en dvala.

A PAW IN MY FACE.
Eller: JAG BORDE SKÄRPA MIG OCH LETA RÄTT PÅ UTMANINGEN OM DET FINNS NÅGON

Avräkning: Baksmällan tilltar, rastlös. Rusar som dåren efter gamla drömmen om nätter som aldrig blir nästa dag, om att jaga rytm, rus, smuts, ljus, S-V-I-N-D-E-L. Leker vildare för att inte tråkas ut, vikingatåg genom nätterna. Saknar äppelträd. Ute är vi roliga och slarvar med varandra. Allt tillåtet bara det går snabbare. I februari var jag förälskad i en laser.

Ett sådant språk kan inte skrivas. Man viskar det med skrovlig röst i ett öra om natten. I gryningen glömmer man det.
Jean Genet studerar fångarna för det våldsamma upprörande lugnet och deras brutala händers skull, jag studerar unga pojkar. De nyblivna gubbarna tråkar ut mig med sin plikt, sina karriärer och sin nyvunna självkontroll. Pojkarna har ett övermod som roar mig. Deras tilltro till sig själva är utan slut. De tar små flickhänder mellan sina, smickrar sig med sällskap, intar kylig hållning till flickornas ömhetstörst, har läst en bok om cyniska vackra lekar. Pojkarna springer och dansar livfullt i källarlokaler, väljer sprit omsorgsfullt, vet att alla val bygger den sammantagna bilden. Calvados, Tequary gin. Pojkarna har hemsidor där de noga fäster låtar på anslagstavlan. Pojkarna drömmer om neonljus och en rökfylld svartklubb som bara utvalda vet om. Pojkarna vill vara en del av det som händer när det händer; helst lite innan. De umgås i grupp. Går på klubb med nariga läppar och plymer, älskar sina blåmärken, smyckar sig med sin lekfullhet; samlar erfarenheter på smala höfter. Man handlar bara för sitt eget bästa, säger de och hjular. Alla gör det, säger de. Jag hänger mig åt det onda därför att det är fyllt av så mycket erotism, sa Jean Genet.

MOTSATSEN TILL IGNORANS ÄR HÄNGIVELSE

http://www.youtube.com/watch?v=2hnmdA6bYaQ

Det som jag kallar för våldsamhet är ett mod i vila, förälskat i faran. Det märks i en blick, i sättet att röra sig eller i ett leende, och det är inom er som det rör upp sina virvlar. Man bringas ur fattningen. Våldsamheten är ett lugn som gör en upprörd. /.../Pilorges fina anletsdrag var laddade med våldsamhet. Just deras finhet var våldsam. Lika våldsamma var linjerna i Stilitanos ena hand också när den bara vilade orörlig på bordet, och genom den blev vilan någonting oroande och farligt. (Genet, Tjuvens dagbok)