KATEGORISERAR DU MIG SKÄR JAG KNÄNA AV DIG

Jag blir reflexmässigt imponerad av folk som reagerar utom alternativen (fråga-svar osv). Lawen Mohtadi (tidningen Slut) svarar inte på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis frågor (poprasism-artikeln, senaste Bon) utan mailar:

"hej c
intressanta frågor. du borde skriva för oss och inte för bon. jag kommer inte svara på dina frågor och inte medverka i artikeln. av den enkla anledningen att jag inte vill lägga massa tid på att upplysa folk (h.engdahl, andra tidningar) om vad dom borde göra. jag vill inte heller bara ge bort mina och andra feministers tankar och analyser. det vore pärlor åt svin. folk får fatta själva."

Jag gillar det. Höja sitt arbete, en värdeskapande handling (oops). Men i nästa fas blir jag trött. "Ännu en variant av det elitistiska indieidealet", kommenterar Ringskog Ferrada-Noli i sin text. Exempel från konstvärlden: konstnärer tröttnar på publiken, konst-som-demokrati och att behöva förklara så långt för att kunna tala om vad de gör och vill. En rimlig trötthet. Kan också gälla tex att ruttna på polemik. Handling: separerar sig från världen och nöjer sig med upplysta grupperingar av redan insatta. Riktar sig till dem, och de stiftelser som delar ut stipendier. Håller seminarier och artist talks med andra konstaktörer (jag med) som läst samma böcker. Synd. Alternativa kanaler är också flykt. Modevärld, indievärld, konstvärld. Man blir skittrött på att dänga huvudet i väggar men om tillräckligt många dänger borde väl nåt rasa. I årets tidskrift Tromb ögnar jag artikeln som replikerar Ringskog Ferrada-Nolis tidigare text om pophögern. Den är bildsatt med en otroligt snygg tjej från Göteborg (en stilfull modist) iklädd vänsteruniform men framförallt i kavajer, blusar, klockor, armband osv som för mig direkt tillbaka till gymnasieåren på Östra Real. Något länkas: obehaget från då, den enormt tydliga hierarkin där de från de riktigt rika fina Familjerna aldrig gick på samma mark som vi, där tjejer kunde vara smutsiga men inte om de kom från de Familjerna, och killarna därifrån hade oändligt svängrum och självklar placering på toppen av höskullen. Länkas till - mitt obehag inför hajpen av "det dressade modet" som rann ut i Hemingwayposer och unga manliga skribenter i trenchcoats. Hötorgskonsten skrämmer mig aldrig, skrev någon en gång. Det som skrämmer är inte ens Fredrik Reinfelds vurm för nationalhjälten Carl Larsson. Men jag känner obehag för vår smak, hur lätt vi tar till oss den upphöjda rena perfektionen i Edward Hoppers perfekt kyliga tablåer, den isolerade manlige technohjälten som saknar kropp, den mest överproducerade musiken där varje ljud glänser. Allra allra läskigast är dock det senaste årets moderep. Fascism har varit häftigt av och till många gånger. Mothandlingar har förekommit. Homosexuella har tagit fascismens symboler i krigsbyte: ridstövlar, tajta byxan. Pier Paolo Pasolini gjorde fascismens perversioner tydliga genom sexuella makthandlingar i Salo eller sodoms 120 dagar. Men moderepen i år skramlar uråldrig hierarki och tomhet.
Det är bara Östra Real kvar. Perfektion är dödens lilla redskap.