Jag blir reflexmässigt imponerad av folk som reagerar utom alternativen (fråga-svar osv). Lawen Mohtadi (tidningen Slut) svarar inte på Caroline Ringskog Ferrada-Nolis frågor (poprasism-artikeln, senaste Bon) utan mailar:
"hej c
intressanta frågor. du borde skriva för oss och inte för bon. jag kommer inte svara på dina frågor och inte medverka i artikeln. av den enkla anledningen att jag inte vill lägga massa tid på att upplysa folk (h.engdahl, andra tidningar) om vad dom borde göra. jag vill inte heller bara ge bort mina och andra feministers tankar och analyser. det vore pärlor åt svin. folk får fatta själva."
Jag gillar det. Höja sitt arbete, en värdeskapande handling (oops). Men i nästa fas blir jag trött. "Ännu en variant av det elitistiska indieidealet", kommenterar Ringskog Ferrada-Noli i sin text. Exempel från konstvärlden: konstnärer tröttnar på publiken, konst-som-demokrati och att behöva förklara så långt för att kunna tala om vad de gör och vill. En rimlig trötthet. Kan också gälla tex att ruttna på polemik. Handling: separerar sig från världen och nöjer sig med upplysta grupperingar av redan insatta. Riktar sig till dem, och de stiftelser som delar ut stipendier. Håller seminarier och artist talks med andra konstaktörer (jag med) som läst samma böcker. Synd. Alternativa kanaler är också flykt. Modevärld, indievärld, konstvärld. Man blir skittrött på att dänga huvudet i väggar men om tillräckligt många dänger borde väl nåt rasa. I årets tidskrift Tromb ögnar jag artikeln som replikerar Ringskog Ferrada-Nolis tidigare text om pophögern. Den är bildsatt med en otroligt snygg tjej från Göteborg (en stilfull modist) iklädd vänsteruniform men framförallt i kavajer, blusar, klockor, armband osv som för mig direkt tillbaka till gymnasieåren på Östra Real. Något länkas: obehaget från då, den enormt tydliga hierarkin där de från de riktigt rika fina Familjerna aldrig gick på samma mark som vi, där tjejer kunde vara smutsiga men inte om de kom från de Familjerna, och killarna därifrån hade oändligt svängrum och självklar placering på toppen av höskullen. Länkas till - mitt obehag inför hajpen av "det dressade modet" som rann ut i Hemingwayposer och unga manliga skribenter i trenchcoats. Hötorgskonsten skrämmer mig aldrig, skrev någon en gång. Det som skrämmer är inte ens Fredrik Reinfelds vurm för nationalhjälten Carl Larsson. Men jag känner obehag för vår smak, hur lätt vi tar till oss den upphöjda rena perfektionen i Edward Hoppers perfekt kyliga tablåer, den isolerade manlige technohjälten som saknar kropp, den mest överproducerade musiken där varje ljud glänser. Allra allra läskigast är dock det senaste årets moderep. Fascism har varit häftigt av och till många gånger. Mothandlingar har förekommit. Homosexuella har tagit fascismens symboler i krigsbyte: ridstövlar, tajta byxan. Pier Paolo Pasolini gjorde fascismens perversioner tydliga genom sexuella makthandlingar i Salo eller sodoms 120 dagar. Men moderepen i år skramlar uråldrig hierarki och tomhet.
Det är bara Östra Real kvar. Perfektion är dödens lilla redskap.
12 December 2006
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--
--
N
"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "
"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.
Blog Archive
- May 2008 (1)
- April 2008 (1)
- March 2008 (3)
- February 2008 (2)
- January 2008 (11)
- December 2007 (15)
- November 2007 (17)
- October 2007 (3)
- September 2007 (6)
- August 2007 (1)
- July 2007 (2)
- June 2007 (13)
- May 2007 (7)
- April 2007 (5)
- March 2007 (2)
- February 2007 (1)
- January 2007 (9)
- December 2006 (15)
- November 2006 (10)
inte jag som ritat nån
1 comment:
Hur perfekt är inte du själv?
Handlar det inte bara om vart man ska fästa blicken, så man inte trillar. Bara välja vilken värde-barometer man vill.
/dit mest tillgivna fadder barn
Post a Comment