Kriket och andra livs-och dödssporter (DET ÄR EN DRÖM OM FRIHET)

Mamman: Man måste ha mod att tro. Alla behöver tröst av ett eller annat slag. Alla Petra - och alla är ensamma utan Gud.
Petra: Nej mamma, det är inte någon tröst. Man måste lära sig att älska utan att kräva.
Mamman: Det är samma sak, Petra, tro mig.

Petra von Kants bittra tårar: På sin 35-årsdag raserar P sin lägenhet och vänder sig mot sin mamma, dotter och högborgerliga väninna Sidonie. Hon är rasande över den brackighet de representerar. Sen vänder hon raseri mot sig själv, snyftar, längtar död "en gryende insikt om att hon inte är mycket bättre än de människor hon kritiserar" (Christian Braad Thomsen, ur Fassbinder - en resa mot ljuset). Petra lämnade sin man och traditionella roller för drömmen om frihet och ömsesidig självständighet men pyntar sig, gömmer sig. Med sin nya älskarinna upprepar hon makten, utsätter Karin för det hon kritiserat männens samhälle för. Hur ska man göra då?


Fassbinder stred för kärlek utan beroende . Själv åtrådde han marockanska män, svarta amerikaner - från arbetarklassen. Iscensatte sitt drama.Var alltid överlägsen dem. De i sin tur, slet i sina band av språk och kultur, svettades, skickades bort. 13 års arbete från debuten som 24-åring till döden: 43 filmer, + tv-serier, + skådespelande i andras filmer. Ett arbetstempo som dödar säger folk sen. Två döda älskare, fängelser, F filmar Genets Matrosen och stjärnan, färdigställer manus till "Kokain", segnar ner framför den upplysta videorutan med manus och anteckningar til nästa projekt. ("die Droge das Leben verkürzt, aber intensiviert. Da mag nun jeder selben sagen, ob er lieber kürzer , aber intensiver, oder aber länger und genormter leben möchte") I SvD igår (http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14428404.asp) skrev Hans-Roland Johnsson om Genet att han var opålilig, en som ville vara rebell, och om det svåra i att behålla kampen när han kramades av borgarna. Sa inte att ett krav på en absolut (annan) ärlighet drev honom (- mot vad det nu var, någon dekadent ambivalent plats, en rastgård?)

Fnys när Genet och Fassbinder låter sig sammanfattas till mytiska smågubbar. Spotta på fega drömmar om döden som förlösare, skratta åt dom när de hånar de som är rädda när F svalt en massa piller (precis under dödlig dos) och skryter: Ni hade dött för längesen om ni tog så många (klenisar). Vad är svaghet och styrka. I slutet drar F mer kokain och stoppar i sig fler piller för att hålla ensamheten borta, anklagar förtvivlat producenten: "Hur kan du vara så brutal att du lämnar mig här. Du har ju ingen aning om hur det är att vara ensam. Mer ensam än jag kan ingen människa vara." F trollband folk, band folk, puttade bort (med kraft) av samma anledning. Hans "skräck för beroende var lika stor som hans skräck för ensamheten. Det var en skräck som gick ut över alla dem som hade kontakt med honom, men mest /.../över honom själv. /.../ Hans skräck var så stor att han drog sig tillbaka till ensamheten"

F skickade ett vykort till filmklipparen Juliane efter premiären på den första film de klippt ihop:
"To Juliane, the most wonderful girl in the world, who deserves nothing but death"
Jag vill inte va en gubbe.