21 November 2006

Försöka ta det piano

Den här bristen på allvar. Gå vilse på blogg-internet. Laga lax. Vara postmodernt skadad så man inte lagar maträtter, bara köper delar. Ikväll lagade jag laxgryta med koriander- och myntayoghurt. Efter recept. Och började texten om vad jag jobbar med. Den här vindlande bristen på allvar. Mest störande är alla ord på internet och i magasinen, alla jävla epitet som en kort tid ska upphöja och sen snabbt markera att det är passerat, last months thrill. Kan inte lyssna på min dansmusik hemma, bara när jag spelar. Hemma i försöka-hålla-blicken-klar är det bara piano, Wim Mertens. Och Alan Parsons project, är själv en av alla gubbar jag skäller på, har fått gubbknä.

1 comment:

m said...

och här var det ju - igen...

upprepar vi oss? det är för att vi måste.
















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån