20 November 2006

1-2-3-4 then all go to bed



Utgångspunkten är att inte försöka vara smart. Hjärnan tror den är smart och är därför förutsägbar, den arbetar hierarkiskt och illustrativt. Hjärnan måste hållas borta för den tillåter inte arbete utan att på förhand veta vad man ska berätta. Den vill formulera och konceptualisera allt den jäveln. Jag ska skriva en text om min egen sexism, mitt egna kvinnoförakt, till Tove och Elins antologi. Det är ett lurigt arbete, jag får fan lura mig själv många varv runt för att inte hjärnan ska paja allt med sin smarthet och duktigt motsträviga formuleringskonst. Det är å andra sidan svårt att föreställa sig en rå text. Som är. Svett, blod. Nä det blev Per Hagman. Nä det blev biologism. Nä det blev nostalgi. Leva är ljus, skit och allvar. Regnet tar inte slut, det har regnat flera veckor. Att vara full räcker bara en stund. Att vara nöjd räcker bara en sekund. Man ska inte dö på vägen. Vill inte vara en sån clown som vår generations BARA SKAPANDE ARBETE ÄR MITT FÖRVERKLIGANDE men det är ju en plats att vara på. Lyssna på mitt radioprogram om att vara i världen, eller köra rakt. (NÄPP, har tagit bort länken)

No comments:
















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån