29 November 2006

OM MAN BAR BÖCKER


Om jag skulle bära mina böcker i höst skulle jag ta med mig:

Pier Paolo Pasolini - Skrifter i fel tid
Pia Tafdrup - Över vattnet går jag. Skiss till en poetik
Marguerite Duras - Sommarregn
WH Auden - Färgarens hand och andra essayer
Oscar Wilde - Avsikter
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Thomas Bernhard - Helt enkelt komplicerat
Italo Calvino - Sex punkter inför nästa årtusende
Tove Jansson - Vem ska trösta knyttet?
Valerie Solanas - SCUM- manifestet
Erich Fromm - Flykten från friheten
Astrid Lindgren - Bröderna Lejonhjärta
Milan Kundera - Romankonsten
Marie Norins dikter
Willy Kyrklund - Prosa (tunga bandet med Solange, Mästaren Ma och Om godheten)
Och slutligen Jean Genet Essäer i SITE:s pocket som jag bara läst om svarta pantrarna i, och Ray Monks "Ludwig Wittgenstein - Geniets plikt". Jag är på sidan 227.
på

1 comment:

m said...

hej min accessoar,
vart har du tagit vägen? har novembermörkret ätit upp dig eller är det bara motståndet som tagit över?

jag har upplevt bra kultur på riktigt. en såpa. ångrarna. kan inte säga hur mycket.

December 02, 2006 12:37 PM

Post a Comment

Subscribe to: Post Comments (Atom)















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån