Slåss mot väderkvarnar

MITT HOPP ÄR EN SKADSKJUTEN KRÅKA OCH JAG ÄR ETT SPRINGANDE BARN
Lördag kväll, sysselsättning: läxa upp, mana: DET MÅSTE VARA MER ÄN ATT FÅ DET ATT FUNKA. Stackars chefredaktören. Skälla om Hemingway. Raljera över smycken och skägg. Själv vara kokett, dra handen genom håret, inte sluta prata. Då och då böja huvudet mot bardisken trött. Sätta chefredaktören i soffan, tvinga honom att lyssna på Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Säga TYST. TYST! NEJ. NEJ. BARA LYSSNA! KATEGORISERA INTE, FORMULERA INTE, PRATA INTE OM PROGGRETRON SOM KOMMER TILL VÅREN, JAG VET. JASÅ DU HAR HOOLA BANDOOLA BAND I SKIVVÄSKAN! TYST, LYSSNA BARA PÅ MUSIKEN.
Själv prata oavbrutet: sjunga texten högt och tydligt i örat så han v e r k l i g e n ska höra.

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka' av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar

Mikael Wiehe skrev den inspirerad av Marianne Faithfuls Lucy Jordan (1979) efter att han blivit förtjust i ett ljud i låten som gjorts av ett nytt instrument som hette synthesizer. Han tillägnade låten De galna mödrarna på Plaza de Mayo som år efter år demonstrerade i Buenos Aires för att få veta vad som hänt med deras barn under militärjuntan.