I centrum - språklösheten, ett primitivt barbariskt tillstånd, orörligt hårdnat liksom när man i en dröm kämpar för att komma fram, komma upp, brta bräcka slå sig igenom - det oförlösta skriket finns ute i kroppens alla delar /.../ man kan inte komma fram, man kan inte komma upp
Om hur det kan bli med språket. Om hur det kan inträda i en årstid om vilken man inte kan säga mycket, nej ingenting alls, /.../ nu inträder också orden ett efter ett i den stora förändringen, /.../ tappar sina betydelser, /.../ hur nå språket inne i språket?
Ibland som om hela mänskligheten, i krig, i fred, var bara ett muskelsystem i konvulsiviskt ursinne smmandraget sammanpressat för att få ur sig inte ett språk, ingalunda en dröm om något finskimrat utarbetat /.../ inte det enklaste basord, /.../ ett ljud enbart, en rösts närvarotecken bara, ett enda ljud till förbindelse"

Birgitta Trotzig, ur Sammanhang/material

Lägg tio minuter på att se IN MY LANGUAGE. Arbetar in den i Geist-texten. Idag dök Hola Bandola Bengt upp. Irga Vadmund är där allaredan, och JAHVE som är en känslig lipsill. Jag börjar hitta små delar. Från idag, efter mail med Wittgenstein:

En sten kan användas i att betyda en tyngd i mitt hjärta (metaforen) eller att mitt hjärta är tungt som sten. Bilden av stenen må användas så, som en jämförande bild av något annat men en sten betyder: Här är en sten. Stenens betydelse är dess varande. “Bilden säger mig sig själv”. Att stenen alls talar till mig och säger mig något ligger i dess egen struktur, i dess former och färger.