Newton was the first to point out that light is colorless and /…/ consequently color has to occur inside our brains. He wrote, “The waves themselves are not colored.” (This Is Your Brain on Music av Daniel J Levitin) Det krävs en människa för att skapa ljud, smak, färg.

“The most critical aspect of the work, both artist said [Miles Davis and Picasso] was not the objects themselves, but the space between objects. /…/ [Davis] described the most important par of his solos as the empty space between notes, the “air” that he placed between one note and the next. Knowing precisely when to hit the next note, and allowing the listener time to anticipate it, is a hallmark of Davis’s genius.”

“What makes a set of lines and colors into art is /.../ the way one color or form echoes another in a different part of the canvas. /…/ Similarily, dance is not a raging sea of unrelated bodily movements; the relationship of those movements to another is what creates integrity and integrality."

Många saker hör ihop. En stolt unga soldat i filmen Indochina gör ett orimligt missförstånd. Han älskar Konsten förkroppsligad i en målning som relaterar till en kust och ett minne (hans eget). Hans kärlek är upprörd. Han romantiserar konstnärens kraft att förändra verkligheten. I nästa scen beordrar han en underordnad att bränna en båt med en familj ombord.

Baryshnikov tuggar tuggummi: liten gest, mycket uttrycks. Relationen är central mellan de två kropparna och deras spelade nonchalans. Baryshnikov dansade i läraren Pushkins blick. P ville först inte se femtonåringen dansa, han kollade på hans ben och armar, hur de satt ihop. "To see... Who are you, what your legs, arms and head are about." I ett par timmar såg de på varandra och småpratade. B tog bara ett par steg.

Det finns en filmupptagning från det som kallas den enda presskonferensen med Bob Dylan. Det är december 1965 efter att Dylan buats ut av den publik som ännu inte gått från hans spelning på folkmusikfestivalen Newport när han kopplat in en elgitarr. Presskonferensen är en tillställning. Dylan ler, inte en gnutta agressiv, men upprepar med sin behagliga hesa röst: No. No. No not at all. No that´s not true. No. Det är tydligt att han inte blir stimulerad, frågorna är mer (in-)för reportrarna som röker i sina solglasögon. Dylan går inte med på några utkastade påståenden. Han fumlar med tändstickor, sveper in sin odiskutabla skärpa i ett rökmoln, flinar. Vad tänker du på just nu Mr Dylan? "Askan som fallit nånstans på mig." Han letar i kläderna. "Är det inte bara ett sätt att säga vad du tycker om den här situationen med Questions and Answers?" No no säger Mr Dylan.

– I just know in my own mind that we all have a diferent idea of all the words that we're using. So I don't really have to much - tänder en cigarett - I really can't take it to serious, cause we... Like if I say the word "house" – like we're both gonna see a different house. If I just say the word... Right? So we're using all these other words like "massproduction", "movie magazine"... And we all have a different idea of these words to. So I realy don't know what we're saying here.