13 January 2008

noise & politics

Krävs sensibilitet för att vara allvarlig. Fundera på det, säger Bob. En röst liknar ingen annan röst. Jepp. Jag nickar klokt och berättar: Den vithåriga poeten på fiket på suffolk har fel. Han säger: There is always a woman. And every woman is you. Nej säger jag. Jag är en enda människa. Du säger fel.
Synd för honom, jag läser inte Jacques Attali för honom:
[...]"Listening to music is listning to all noise, realizing that its appropriation and control is a reflection of power, that it is essentially political. More than colors and forms, it is sounds and their arrangements that fashion societies. With noise is born disorder and its opposite: the world. With music is born power and its opposite: subversion."
Jag läser inte Leibnitz om the Palace of Marvels (ur Drole de pensée touchant une nouvelle sorte de représentation) för honom:
"These buildings will be constructed in such a way that the master of the house will be able to hear and see everything that is said and done without himself being perceived, by means of mirrors and pipes"
Men jag läser Attalis slutkläm, och byter musician mot poet eller konstnär eller andra yrken:
"However, and this is the supreme irony of it all, never before have musicians tried so hard to communicate with their audience, and never before has that communication been so deceiving. Music now seems [a] clumsy excuse for the self-glorification of musicians and the growth of a new industrial sector. Still, it is an activity that is essential for knowledge and social relations."


No comments:
















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån