Vi är alla i båten älskling, alla.

Fröken dansar runt Stureplan. Hon dansar sexigt. Påminner sig att det inte är fel. Nunna behöver man inte vara, kan vara kvinna, får vilja. Ingen kan säga att hon sexar sig. På gubbrummet diskuterar hon sin krönika. På releasen svär hon över ytligheten, bristen på självkritik. Hon svär att aldrig jobba för magasinet. Så länge Morgontidningen betalar bättre. Jämfota hoppar hon icke. Ett ben, och busflickigt. När Ass-Anna står framför speglen och stönar säger hon åt henne med glatt tonfall: Dummer! Jag fattar inte vad ni håller på med. Fixa så där. Du är fin som du är. Så snurrar hon ett varv på långbenen, rapar surt, känner efter: Nej, inte hungrig idag heller. Men stark.

De möter recensenten i baren. En avspänd, personlig stil. Med en kort drink. Med en kort vink kallar hon dit en bekant från andra sidan disken. Jag trodde du bodde utomlands. Vad gör du här? Ler intresserat. Bekantingen skär citron i tunna halvor och lägger i ett plasttråg.

"Du ska fatta att vreden i Godarfilmerna, den formalistiska vrede du tillskriver the new cinema, är ingenting mot när hon skriker i Smycken-låten." Hon lutar sig fram över det höga bordet: I det finns all vrede jag känner mot den här kulturen. Hon har inget smink. Hon drar fingret under ögat på recensenten, kärleksfullt: Din mascara har runnit. Och sen, glöd i ögat: Jag förstår inte folk som tar emot såna pengar. Jag förstår inte folk som jobbar under såna villkor. Vet, säger recensenten. Du är modig.