12 November 2007

Jag bygger ett skjul av idéerna. Åt sorkarna.






Det finns en nymanlighet som döper seminarier på Kulturhuset till drömmar, sorg och modern manlighet (Ronnie Seldahl, upphovsmannen till Vi som aldrig sa hora, bland andra). Wes Andersons filmer är fulla av den här sorgsna manligheten av pojkar som växt. Bror Peters leder är långa men kostymbyxorna är korta (Darjeeling Limited). Hans blick är sorgsen och han sover som ett barn. Wes Anderson klär sig i liknande kostymer. De är inte second handfynd. Han låter sy upp kostymer med medvetet stilfull nördighet och för korta ärmar och byxben. Kläder för en mansroll som vet att inte vara hotfull, som vet att pojkens oskuld är värd att älskas i en tid där "gubbe" är en markör för nåt gammalt, omodernt. I den kulturella trädgård där gubbes depp är unken nostalgi bjuder pojkens oskuld en möjlig sorg. Pojken är inte sexuell (än), bara ensam under mörkblå lakan och bakom toadörrar, och saknar därför skuld. Han är inte en av förövarna. Han sexualiserar inte, breder inte ut sig, maktfullkomlig som en oformlig jabba the hut över hierarkierna. I olika kulturella grupper i tex vitaste Sverige har han transformerats till olika pojkidentiteter för vuxna. Indiepopparens snäva Cheap Monday-jeans med sina små bakfickor ger sin bärare en smal pojkrumpa (den tighta poptröjan med tryck tryckte ihop axlar och överkropp till ett fysiskt hjälplöst "jag kan inget göra". Reklamarens buspojke ska signalera liknande, han blir istället dumkåt tonårspojke, vilse och skäggstubbig av grupptryck och jagandes cool. Fashion och brats liknar varandra. Det är ingen fara att bratsen ibland tas för bögar, det viktiga är att de är rena, helt hela, med sina långa hår i prydliga tofsar, hela skor och absolut inga macho-attribut som bombarjackor, kängor, manligt (arbetar-)slarv. En byggjobbare är inte oskyldig för han har smutsiga (eventuellt) stora händer, blåställ, och en förmodat sexuell kropp. En fysisk kropp är sexuell och därför farlig. En ren finlemmad kropp - innocent. Så länge pojken är ledsen, ren och inte tar ansvar går han fri.



Var inte ledsna. Man rår inte för att man är smal.
Nästa del: Den elektroniska musiken som modern mansidentitet

3 comments:

Anonymous said...

Ja, en klyvd penis går ju ännu bättre att peka med, man kan få två saker sammtidigt!




Men hur fan ansvarar MAN för sig?

Att hålla käft, för det är inte vår tur. Att ramla, försöka vidga ögonen och dra ut tänderna. Det känns ändå så tafatt.

/A

Name said...

Nä men vad arg. Jag tror inte att hålla käft för att "det inte är vår tur" är särskilt bra. Måste va allas tur. Eller menar du att av godhet träda åt sidan... Så kommer en grupp begravna hundar senare och säger: Well sorry att det blev dåligt, vi har tyvärr inget med det att göra, vi stod på läktaren och tittade på. Vi gav er rum att se vad ni kunde åstadkomma. Det var inte så lätt, va? Inte för er heller? Voff.
Jag tror bara att idéerna om vilken manlighet som stöttas och uppmuntras idag behöver förnyas. Refresh. Inte för att vi är dumma utan för att vi alla lever under bilderna.

Anonymous said...

Nej inte argt, bara tomt.



Här är en till bild att leva under.
http://www.youtube.com/watch?v=lAVVVMcTShQ
















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån