postkollonial projektbeskrivning
Metod: öppna och ta emot spottet.
Slogan: Det här är Löplabbet
I nästa nummer: sju förslag på poesins roll i politiken. frilansarn ska maila en text som benämner förstäder där han inte bor. Ingress: pinnsoffa med rotmos och KORV. Vi bryr oss om Elfride Jelineks frisyr. Ni måste ta det på allvar. På recensionssidan presenterar vi Min bratwurst – en essäsamling om den nya toddyn, neoPhilosophies, etnomat och brädspel. Brässera min utsträckta postkolonila hand, handen längtar försoning. Själv har jag sublimerat till sportskorläser Bibeln joggandes genom regnet i tantolunden, Job träffar mig bäst så.

”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--
N
"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "
"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.
No comments:
Post a Comment