DJ SMART:
Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig.

JOHANNA BEAT:
När jag var tänd på rena tankelekar brukade jag roa mig med att försöka tänka mig förbi mina första klichéreaktioner genom att fråga: NÄR var han lycklig? Lätt räknade jag ut att han var lycklig när han kom upp. Det är rimligt enligt Lutherläran. Mission accomplished, duktig ponke.

DJ SMART (på värmländska):
Not very advanced, om en säger så.

JOHANNA BEAT:
Kunde man tänka sig en annan möjlighet? brukade jag fråga sen. Jodå, svarade jag logiskt och viftade min söndagsskoletass. Fröken fröken! Jag kan! Ja? – Ett alternativ är att han är lycklig medan han skjuter stenen uppför berget. Visst fröken?
Jag klappade mig på huvudet. Mitt svar stämde bra med modernt metod- och processfokus och verkade humant. Our boy Sisyfos trivs på sitt jobb, i görandet.

DJ SMART (bryter på tyska):
Tidsenligt.

JOHANNA BEAT:
Om sanningen ska fram nu när jag har gått klart skolan och till och med använder smileys utan att vara rädd för att vara folklig, så gillar jag den tredje tanken.

DJ SMART (rör huvudet till syntslingan han nynnar, trummar på stenen – och tappar den):
Ooopsi-Daisy!

JOHANNA BEAT (tittar på den där den ligger på trasmattan):
Ögonblicket när stenen rasar ner igen slås han först av skräck, och misslyckande. Och sen - lycka! - när han fattar att han har en uppgift igen.
Inget tomrum.