ordnande pekande språk och rätten att vara ett VI?

"Man kan se dem nu. Lite på avstånd. Hur de börjar formera sig, gör sig redo att försvara det som de anser är deras. Privilegier, positioner, rättigheten att sätta samhällets dagordning. Rädden att definera oss, som problem eller som tillgång. En sak man måste förstå om de här mäniskorna är att de själva inte förstår hur de uppnått sina positioner. De har inte öga för den etniska nepotismen. För dem är den ett osynligt verktyg, en förlängning av dem själva. För oss är den ett hinder. Därför är det vi som ser dem."
Oivio Polite, ur »White Like Me«

Jag anar betydelsen av att inkluderas för den som alltid stått utanför den sfär av regler, traditioner och de (mer eller mindre godtyckliga) egenskaper som tillskrivs en nationell identitet. Oivio Polites VI är inget offer, ömkar sig inte, talar skarpt, behärskar konsten att skapa samhälle genom språk. Hisnande måste det har varit när hans VI bröt igenom. Lawen Mohtadis förord till Polites White Like Me är hisnande för mig, i sin direkthet och sitt språk:

“Jag tyckte det fanns något om fara i dina texter.”

Rätten (finns en sån rätt?) att vara ett vi. Dagermans Tusen år hos Gud formulerar den språkexistensiella funktionen. Jag lärde mig den under Auschwitzresan som minnesambasadör på gymnasiet: The one who´s not a part of the solution is a part of the problem. Vilket blir ironiskt på en resa genom de tomma lägren efter “Den slutgiltiga lösningen”. Gud har gjort skapelsen perfekt – ointaglig. Nu är han ledsen. Han står utanför, det går inte att komma in.

Et tu Gud. Jag är hemlös och avundas de som inkluderas i Oivios VI. Jag avundas motståndsrörelser, de som i hemlighet samlas mot en regim, ryska konstnärer under Sovjets tystnad. Inte att vara hjälte - höra samman. Som medelklassvensk som längtar omfördelning, folk som pratar högt, folk som helt tiger, röster som berättar om de slitna sagorna eller nytt, ett annat --- finns (själv?-)förakt. Och våldsam/dödligt depressiv alienationen bland de massor som inte svarar, som klär sina hem i högblankt vitt och rumsavskiljare.

Att skriva VI är politisk handling.
Att skriva VI är att ge objekt subjektskraft.
Skriva VI är att bryta isolering, byta mot gemenskap.
Bamse lärde duktigt: många små tar en stor.
Skriva VI är, liksom i den svarta revolutionära kyrkan som Mats Hjelm och min syster porträtterar i »Black Like Him«, också att bekräfta en kategorisering. En betoning av det abstrakta »ras«.
We the black church.
We – black like him.
Detroits arbetslösa när bilfabrikerna i Fordismens golden age flyttat produktionen, tonårssönerna som skjuter varandra.
Orden från predikstolen bryter icke-identiteten som de ej anpassade, ej arbetande, ej överlevande,
Mot en identitet av VI FINNS.

Rasismen i rasbetonandet i den svarta revolutionära kyrkan är en annan än i en vit kyrka – om vi kunde tänka oss en vit revolutionär kyrka, historiskt svårt – och ja, Polite har rätt, VI – nu skriver jag in oss båda i en västerländsk “medveten” talande och skrivande klass – har en annan acceptans för den svarta än den vita rasisten. Som Mattias Gardell också visade (genom sin egen olikhet i grad av acceptans) i “Rasrisk: Rasister, separatister och amerikanska kulturkonflikter” är den knuten till olika platser av inordning i ett system av fördelade resurser. Den som maktbärande/agendasättande och den som strukturellt underordnad i en värld av ekonomi och karriärsfrågor. Från välment (vitt? mitt?) håll: viss rasism verkar behövas. Från de strukturelt underlägsna.

VI-et I den svarta revolutionära kyrkan och Fader K:s predikan transgrerar och transformerar ful vardagsdöd och förtryck… Till ett aktivt… (Polite:). >ett försök att finna och låsa de ord som möjliggör brinnande flyktingförläggningar< VI-et säger VI ÄR INGA OFFER, VI MÅSTE UTBILDA OSS… är ett skapande VI och en strategi. Min klass och mitt klasshat är en del av resultatet av ett våldsamt ordnande språk och en ensamhet jag delar.