29 June 2007

Och Kunsten sa (med entusiasm som avslöjade att han trodde han jobbade med nått himlastormande nytt): Avskaffa geniet, uttrycket förankrat i en individs erfarenhet och den klang hennes eller hans slag ger världen. Byt mot en individualitet utan unicitet där varje individ är en köpare
En kypare? sa Kristina.
regnet föll och föll och föll hela natten.
Man måste kunna identifiera sig med orden. Sa Kunsten. Lyfte sen förvånat på ögonbrynet när Kristina läste lappen dom funnit på köksbordet: "Förakt är en sorts sentimentalitet."
drömde om innerlighet, sa Kunsten förvirrat.
"Skrivas in kategorin med en blick", läste Kristina vidare. "förutom überkategorin människa dvs tvåbent liv högställdare än räv, asp och spindel genom
de välkända språkens märke"
Kunsten gapade inte mer utan nickade, jo värderingen kände han igen: Vi förstår människans språk och kan värdera det.
Kristina läste det sista, lika osentimelntalt som vanligt: "Angela min vilda buffel, jag drömmer inte åtskillnad – nyss flyttade jag mördarsniglar med en kratta!"

No comments:
















































”Det är ett landskap man går genom. /…/ Alldeles annorlunda än vandra och gå förbi. De rör sig. Jag rör mig. Inte iakttagelse, sådant finns inte. Röra sig i. Men mera än landskap. / Kroppar och stenar tränger in.” (Birgitta Trotzig, Sammanhang, material)
--














N

"Från de första åren av 1860-talet stammar också ett mycket stort antal kontrapunktiska övningar. Även de saknar ofta en sammanhållen formidé. Harmoniken är inte övertygande genomförd, reglerna för en fugas utformning följs inte och de nyckfulla sluten visar på ett ointresse för konsekvens. Men själva intensiteten i komponerandet och mängden manuskript visar att Nietzsche i kontrapunkten funnit något ytterst lockande. Inom kontrapunkt uppstår inte ett spel mellan motsatser, utan ett spel där de fristående stämmorna skapar tillfälliga motsättningar och konvergenser. Trots sin autonomi blir deras innebörd klarlagd först i relation till varandra. Fritz hade börjat tänka fritt kontrapunktiskt. "







"Sen har vi det betryggande bruket av ett namn. / Språk som pekar på någon // och denna någon finns", Esther Jansma ur Dakruiters (Takryttarna) 2000.




inte jag som ritat nån

inte jag som ritat nån