1.
herre min allt du vitt
skummande
du som talar väl, berättar om språket att det är:
långsamt
hundspritt
kringsvallande
när det skallrar som visst, och vågorna
för din hand till kindamej
när det falnat elda behöver krafs
du som vet så många av dom, böjningar, harnesk, laduväggen
tag mej med på ryggen, läs strån för dövörat, jag svimlar så:

2.
Drängen flög ur halmen. En himmel, helt i svart, öppnade sig i lyset. BA-BAM sjöng vi. Ne-nej, kvedade ved-Olle, jag har inget att håla mig i, denna stormahären biter hårrt.
12347-50
Hade du inte mer kontrollerat språk? Var där bara svämningen?
Inte flöde: utväg, sa jag. En koncentrerad vebod med väggar av tydligt trä. Inget svämmas. Raka väggar, helt uppenbara. Och så det där emellan?
Väggarna leder till taket.
Det var ett stort allvar?
RACKETBOLL VAR DET. Köttpaj.
Sväva inte din smitare. Beskriv vägen nu. Vi vill höra dig benämna varje steg i din metod.
Bord. Luta. Gräslök.
Och efter flödet av ord?
Silltje.


3.
äntligen ett namn
ja
Att betyda

en egen sten att hålla klibb i hand. Det är inget mer än hållandet. Hålla stenen är det man gör. Sol strålar ner på håret. Klibbet i handen är hårt fallet. Fingrarna sluter runt stenen. Man vill bara fyllas och falla. Det språket måste sluta klättra. Man blundar. Rytmen kommer närnare. Den är hållsam, full kärlek. tålamod bor i den rytmen när den håller ut. Klibba sten. äntlien
ett namn att höra hop me

his ingen