Det är ett slott inne i skogen. Där träden är som tätast. Jag gick djupare in en dag och där var det, övervuxet av murgröna och rosor. Jag hade längtat efter ett slott men var rädd för de vita väggarna. Stenen var slät och rosorna vita, jag hade föreställt mig röda rosor med stora taggar. De här rosorna bar små taggar man inte såg, händerna fick rivmärken, men bara ytligt över huden.
Slottet var tydligen inte precis som jag hade önskat fram det, det levde och var en egen kropp vilket borde vara positivt. Men det gjorde också slottet okontrollerbart eftersom jag inte kunde tänka fram hur det skulle knaka sina golv och vaja sina träd, vilken sorts tomrum som fanns mellan tallrikarna i den dukade matsalen. Det här är ett hypotetiskt resonemang jag för för att fatta nåt om en händelsekedja jag för längesen tappade all överblick över, sa jag. Hur ser man på ett slott vad det känner, hur hör man på rösten, vad säger axlar, vad säger träd som gillar sol men inte skugga? Jag vill du ska prata, bad jag slottet och drog fingrarna över den vita svala stenen tills de halkade, jag vill att du berättar vad som sårar förutom törner och vad som glider oss ur händerna. Eftersom jag inte hade tänkt fram slottet ur ingenting kunde jag inte heller veta nåt om hur det tänkte inne i stenen. Jag stannade flera dagar. Slottet viskade att det velat kunna förmedla allt det ville med en melodi i träden, slottet sa det inte gick, slottet sa det önskade att det kunde säga hur det kändes när stenen sjönk en tiondels centimeter till i jorden.

Men min kind var kall mot den vita stenen. Jag var inte varmare än så och inte lyckades jag värma. Rosorna böjde nacken. Jag hade inget vatten. Jag började tänka att det var fel slott för mig, inte skulle jag vara runt ett slott med såna rosor. Vad visste jag om jord. Allt måste varit en önskan så stark att jag lurat mig. Så starkt hade jag drömt om ett slott att jag misstagit detta slott för mitt. Jag började gå omvägar för att slippa se slottet. Jag föraktade slottet för dess olikhet från det slott jag föreställt mig. Jag försökte måla rosorna, ha så dumt! Jag spottade på stenen för att slippa blänk. Och jag ömkade mig för att jag inte hittade mitt slott, för mig fanns inget slott. Jag sprang inte mer in i skogen, jag höll mig på ängarna och omgav mig med gårdar och byar.

Och slottet trodde det var ljuden som drog när det var tystnaden. Det slamrade med fönsterluckorna. Det fyllde trädgården med minnen av balers efterklang och slottsmiddagars glam. Det ansträngde sig. Vandrare samlades, trumslag läckte mot skogen. Folk kom med matsäck och dansade. Slottet suckade av trötthet men log åt leendena. Jag gick på krattade gångar. På nätterna drömde jag att jag gick in i skogen och hittade ett slott.